Årets Venedigbiennal är en fullmatad konstmara, ett maratonlopp där man skall avverka den officiella och storslagna encyklopediska utställningen, de nationella paviljongerna i Giardini och Arsenale. Och ett antal nationella utställningar i palats, kyrkor och i konstrum ute i stadens vindlande gränder och kanaler.
Men maratonlopp gör man inte otränad, konstupplevelser av den här sortens ställer samma krav på träning – att se samtida konst kräver att du sett samtida konst så du kan relatera till och ha referenser för att få maximalt utbyte av upplevelserna. Men vissa konstnärer har ett tilltal och en direkthet som lyfter ut verken ur konstens interna språkuniversum, här några reflektioner från mina dagar på biennalen 2013.
Som den kinesiske dissidenten och konstnären Ai WeiWei som trots tre utställningar och inbjudan från Tyskland/Frakrike inte får utresetillstånd från sin hemort Beijing. Hans verk är självklara – sex stålkistor med miniatyrscenerier från husarresten 2011 där en realistisk dockliknande Ai WeiWei äter, sover, sitter på toaletten; ständigt övervakad av uniformerade vakter. Ett rum fyllt av uträtade armeringsjärn från raserade, fuskbyggda skolor som föll samman under jordbävningarna 2008. Ett palatsrum med 886 trebenta träpallar som fanns i alla kinesiska hus före kulturrevolutionen. Det är samtidskultur där lager på lager av systemkritik och folkkultur läggs samman för att i konstens rum framställa politiskt laddade uttryck.
En av tablåerna i Ai WeiWeis verk S.A.C.R.E.D. Foto / Thore Soneson
Lite av samma styrka finns i den installation filmaren och konstnären Richard Mosse visar i den irländska paviljongen med verket The Enclave. Filmat med infrarött filter i inbördeskrigets Republiken Kongo, visar han rebellernas övergivna skyttegravar i djungeln, flyktinglägrens myller av barn och kvinnor, soldatlik på vägarna som plundrats på kängor, barn som sjunger i skolan och glatt tränar akrobatik; allt projicerat på ett tiotal dukar i ett mörkt rum med tung musik från insamlat ljud under resorna.
Det är tungt och våldsamt, plågsamt vackra vyer där grönskan blir rosa med den infraröda tekniken. En resa ned i helvetet där en glänsande teknik och steadycambilder får det dokumentära att sväva, en briljans som gör att man ser igenom nyhetsvåldets så programmatiskt kalla redovisning och med öppna ögon ser verkligheten.
Ragnar Kjartanssons verk M/S Hangover flyter fram med blåsorkestern i den marina bassängen i Arsenale. Foto Thore Soneson
När isländske Ragnar Kjartansson iscensätter en båttur i den gamla marina bassängen Arsenale med M/S Hangover och en blåsorkester som sprider melankoliska toner, då blir jag som åskådare en del av verket; Kjartansson placerar mig på en illusorisk klippa i havet där tillvaron flyter fram likt en solnedgångsmässa. Reflektionen kring meningen med detta överlämnar han helt till dig som betraktare och dina känslor. Vackert så!
M/S Hangover är ett guldkorn i detta kakafoniska flöde av konst som myllar i Venedig hela hösten, ett annat är den stillsamma performance Tino Sehgal iscensatt i den första salen på den officiella utställningen ”The Encyclopedic Palace”. Det finns ingen info eller titel på verket där två skådespelare/dansare sitter mitt på golvet och pratsjunger, improviserar rörelser och ord som de uppfinner i stunden. De spelar med varandra i en slags performancesymfoni som liknar en beatbox rap. Verket har belönats med Biennalens stora pris och för mig handlar det handlar om kommunikation, om att gestalta hur språket och kroppen föder närhet och kontakt mellan individer. Djupt humanistiskt och vackert!
Ett av Venedigbiennalens mest omskrivna och fotograferade verk är utan tvekan Alfredo Jarr´s stora modell av Giardini, parken och paviljongerna som han låter sjunka ned i ett brunt vatten och sedan återvända ur den murriga avloppssörjan. Visst är det fascinerande att ta del av detta i staden som alla profetior dömt till att långsamt sjunka ned i den adriatiska lagunen. Men verket har en annan udd, det blir en symbolisk bild av den ”gamla” ekonomin där världens stora nationer tävlade med konst, byggde monumentala palats för att visa den ”godkända” konsten.
Alfredo Jarr´s verk ”Venezia, Venezia” sjunker och höjer sig ur vattnet. Foto Thore Soneson
Den stora utställningen av curatorn Massimiliano Gioni är ett kaleidoskopiskt flöde av särlingsverk och konstnärer som stakat ut sin egen väg genom livet och kombinerat livsåskådning, skapande och samlande. Från Hilma af Klint till Alistair Crowley, från Carl Jung och Rudolf Steiner till den centrala del av utställningen där Cindy Sherman i ett eget urval fokuserat på hur människan avbildats, från realistisk skulptur till porträtt och sina egna samlaralbum där hon fotograferat poserande transvestiter i research för sina egna porträtt.
Cindy Sherman visar privata album med porträtt av transvestiter, en slags minnesalbum och research för hennes egna fotografiska verk.
Stillbild ur Jesper Just´s videoinstallation ”Intercourses”.
Det finns mängder av intryck att förmedla men mest vill jag ändå lyfta fram de politiskt starka och samtidskritiska verken; ryska pavoiljongen där Vadim Zakharov låter ett guldregn av mynt flöda över kvinnliga besökare medan männen får knäböja på våningen ovanför; den danske videokonstnären Jesper Just som förvandlar rummen till en ödesmättad hadesvandring genom ett kinesiskt wasteland (en fejkad fransk storstad med Eiffeltorn och allt) där tre svarta män är de enda överlevande och den engelska paviljongen där Jeremy Deller låter David Bowies androgyna sjuttiotalslåt ”The man who sold the world” möta den nutida råa kapitalet symboliserad av miljardären Roman Abramovichs lustjakt.
Dellers politiska ironi är vass, han teckningar av brittiska soldater som sitter fängslade för krigsbrott samtidigt som besökarna bjuds på te, ”have a coupa mate”…(Läs mer: The Guardians flödiga bevakning av Jeremy Dellers verk.)
David Bowie fångad av en pressfotograf under sin Ziggy Stardust turne 1973.
I den grekiska paviljongen visar Stefanos Tsivopoulos i två visuellt starka videofilmer kontrasterna mellan metallsamlaren på soptippen och den rika damen som gör origami blommor av eurosedlar. Samtidigt som han berättar om olika alternativa valutor och ekonomiska system. Och i den israeliska har konstnären Gilad Ratman symboliskt grävt en tunnel genom gallerigolvet där palestinier och israeler gemensamt försöker samla ihop spåren av tidigare kulturer som byggts över av bosättningar.
Konst som denna är samtida, kritisk och aktuell. Använder video, installationer, foto och text, vaskar fram berättelser och reflektioner ut verklighetens väv. Det är mycket stora gester och ord, mycket information och metanivåer.
Det magnifikt symmetriska verket Apollos Ecstasy av Walter de Maria glöder i ett av de vackert restaurerade hallarna i Arsenale. Foto Thore Soneson
Inte underligt att många kritiker reflekterat över kontrasten mot allt detta, en av de gamla hallarna i arsenalen där teglet, stålbalkarna och betonggolvet framhäver skönheten i Walter de Marias skulpturverk Apollo’s Ecstasy där tjugo bronsstänger placerats ut i en perfekt symmetrisk form och glöder av harmoni. Överväldigande och vackert !
Thore Soneson
Tankar om media / Thore Soneson 