Etikettarkiv: kultur

Jazzig och tidstrogen Gentlemen

Såg långtomlänge Klas Östergrens Gentlemen med mina närmaste igår kväll, Mikael Marcimain har återskapat den där kaleidoskopiska och lugubra stämningen från romanen in i minsta scenografiska detalj. Det är en skröna, en visuell fest men också en plocka russinen-ur-kakan-övning där Östergrens alter ego ”Klasa” dyker ned i Henry och Leo Morgans alltifrån glamourösa sextio- och sjuttiotalsliv med herrtidningsskandaler, finanshajar och brötiga Gärdesfestspelningar.

Men mest av allt fastnar jag för soundtracket av saxofonisten Jonas Kullhammar. Det svänger grymt tonsäkert i svartvita klanger från legendariska Montmartre scenen i Köpenhamn och en icke namngiven jazzklubb i Paris. För mig som insupit giganter som McCoy Tyner och Dexter Gordon på dessa rökiga, svettiga hak lyckas Kullhammar transportera mig tillbaka dit med sitt tenorspel i ”Ballad for Bill”, ”Copenhagen” och ”Danish Blow”.

Jonas Kullhammar samspelar med legendariske Bernt Rosengren och etablerade jazznamn som Goran Kajfes så det virvlar fram av referenser till den tidens jazzklanger; om ni vill ha mera inside-jazz referenser läs gärna recensionen av soundtracket i DigJazz. Och på ett alldeles självklart vis är tillbakablickarna till jazzscenerna fångade i svartvita toner.

Mer om Jonas Kullhammar och soundtracket på http://www.goteborgsfria.se/artikel/115962

 

 

 

Nätberoende _ jag ?

Några av mina närmaste undrar ibland varför jag är så aktiv på Facebook och Twitter. Och sporadiskt på andra sociala flöden som Instagram. Jag svarar oftast att det är som att delta i ett samtal – i en workshop, på en middag, på krogen eller på tåget. Såklart beror nivå och ämnen på vilket sammanhang man befinner sig i – i den fysiska eller i den digitala verkligheten. Mitt andra svar är att jag aldrig tidigare under mitt liv som journalist och kulturskapare kunnat delat i ett sådant idé- åsikt- och kunskapsflöde som jag kan idag.

Social medier blir vad vi gör dem till, en banal sanning i en tid när allt fler är allt mer medvetna om vilken roll man som aktiv på nätet har i åsiktsbildning och spridning. Gränsen mellan att tala för sina egna åsikter och att representera – läs sprida – någon annans politiska, strategiska eller ekonomiska intressen är flytande och alltmer luddig.

Credit- Anonymous 9000 (Creative Commons BY)

På Twitter och på Facebook kan man alltid utforska vem som är vem genom att följa flöden, #taggar eller väntrådar. Jag kan välja att följa @carlbildt, @gudschy och @jsjostedt utan att för den skull välja deras politiska åsikter. Ofiltrerat och oredigerat. Om jag orienterar mig politiskt genom traditionella nyhetsmedier får jag alltid en redigerad version. Det är en demokratisk tillgång att kunna få orden direkt från källan. Samtidigt är mediernas samlade kunskap och kritiska granskning en demokratisk rättighet.

Mest tid lägger jag som de flesta vet på att följa olika medier inom kulturvärlden, läsa kultursidor och reportage och länka till dom jag tycker är läsvärda av en eller annan anledning. Jag är inte ensam om detta, tvärtom. En av de stora tillgångarna på nätet är att kunna hitta artiklar, reportage, essäer och kunskap i alla de former. Okända specialkunniga bloggare och magasin blandat med välkända etablerade nobelpristagare, sida vid sida. Det är som så många sagt – ett världsbibliotek där mängder av kunskap och upplevelser finns att ta del av.

Bakom alla dessa positiva ord om nätets förträfflighet finns en mängd nackdelar, allt från övervakning till kommersiell registrering av mailadresser och kontonamn. Allt från spam och olaglig fildelning. Från barnpornografi till politisk åsiktsregistrering. Med all denna kunskap verkar det finnas följer en outsinlig källa till utmaningar för de som vill knäcka koder, sprida propaganda, länsa bankkonton osv. Nätet har utvecklat i princip samma brottslighet som finns i den reella världen. Styrorganen och kontrollen av nätet är ett ständigt diskussionsämne och skall så vara. Våra fria demokratiska rättigheter måste respekteras på nätet på samma sätt som i rättsstaten.

Samtidigt skapar nätet ett beroende; ett pågående brusande flöde som drar in mig med magnetisk styrka. Det pågår ständigt, det uppdateras ständigt, det vilar aldrig. Alltid har någon vän på Facebook upplevt eller delat något, någon nyhetskälla på Twitter länkar senaste nyhetsflashen från något hörn av världen. Magnetiskt.

Nätberoende _ Javisst !

Skånsk fotovinter i Christer Strömholms anda

Det är mycket Christer Strömholm nu. Det är mycket svensk fotografi nu. Det är en alldeles utmärkt vintersäsong för fotografiet i Malmö och Helsingborg där Moderna Museet, Dunkers och Fotografins rum alla vimlar av bild. Bild som konst, som dokumentär, som personliga avtryck, som livsberättelser. Hela spektrat finns med i de stora utställningarna.

På Moderna Museet Malmö tar man med ”Ett sätt att leva” (vernissage lörd 1a febr) avstamp i Christer Strömholm och hans betydelse för svensk fotografi, hans roll som lärare, inspiratör och förebild. Urvalet bilder ur samlingen spänner över hela hans bildliv, en prolog om man så vill till den stora retrospektiven ”Post Scriptum” som öppnar nästa helg på Dunkers i Helsingborg.

CHR_@JohnSWebb

Porträtt av Christer Strömholm – @John S Webb (avfotograferat av Thore Soneson)

Strömholms tidiga alster från FotoForm tiden i Tyskland är fotografi som grafisk form och suggestiva övningar i skuggspel och komposition. Att återse dem i Gunnar Smolianskys valörrika kopior är en ren njutning, en lektion i bild. Hela utställningen med över 300 fotografier och 29 deltagande fotografer är som en odyssé över svenskt foto från femtiotalet till idag, med en imponerande spännvidd från det personligt introspektiva till det personligt dokumentära.

Det känns fel att namnge vissa fotografer framför andra i denna expose men självklara namn som Anders Petersen, Denise Grünstein, Tuija Lindström, Lars Tunbjörk och Dawid finns där liksom mindre kända men mycket sevärda namn som Yngve Baum och Nina Korhonen. För att nämna några. Det är en guldgruva för alla konst- och fotointresserade att vandra genom utställningen, här finns så mycket bildupplevelse och uttryck att man behöver god tid och kanske flera besök. Ändå måste jag peka på att det finns svenska fotografer som fångat tidsandan och gjort stora personliga avtryck i svenska fotolandskapet som saknas – Åke Hedström och Micke Berg är två namn som borde vara representerade och utvalda. Det finns flera.

Insprängt i ”Ett sätt att leva” finns också tre fotografer som är mitt i samtidens uttryck – Martin Bogren, JH Engström och Anna Clarén – svartvita sviten ”Lowlands” av Bogren står ut i sin stämningsrika skildring av hur skånska slätten formar existensen och individen. JH Engström visar delar av den pågående serien ”Tout va bien” och Anna Clarén sviten ”Holding”, bådas rum är starkt personliga skildringar, färgladdade och fyllda av emotionella och utlämnande ögonblick. Anna Clarén ställer parallellt med Moderna utställningen ut sin svit ”Close to Home”Fotografins rum i Malmö.

Martin Bogren ur ”Lowlands” Anna Clarén ur ”Holding”JH Engström ur Tout va bien

Att fotokonsten fått ett stort uppsving beror enligt somliga tänkare på att den digitala tekniken gjort att alla i dag fotograferar med sina mobiler och är intresserade av bild och berättande; att nätet är en svallvåg av fotografiska bilder som aldrig sinar gör att man lockas att se mera – och det är isåfall bara positivt. Återigen andra pekar på hur publiksuccen för Fotografiska i Stockholm spridit intresset över landet och det är ingen slump att man ställt ut och producerat Clarén och Bogren eller att ”Post Scriptum” till en del är producerat av Fotografiska tillsammans med Strömholms Estate.

Om Moderna utställningen ”Ett sätt att leva” är ett måste att se är ”Post Scriptum” på Dunkers kulturhus som har vernissage den 7e februari en obligatorisk utställning. Det finns inga ursäkter att missa den, både om man har följt CHR genom åren eller om man bara har ytligt intresse av svensk fotografi och  vagt vet vem Christer Strömholm är. I en text på min blogg om utställningen på Fotografiska skrev jag om det ”arbetsrum” som var centralt där och jag hoppas finns med i Helsingborg att – ”Dagens digitala photoshoppare kan bara drömma om det manuella mörkrumsarbetets omständiga och mjuka pjättningar som CHR instruerade…”.
https://medieman.wordpress.com/2012/08/24/chr-fotografiska-minnesbilder/

Ur sviten ”Vännerna på Place Blanche” av Christer Strömholm.
© Christer Strömholm/Strömholm Estate

Och som om dessa utställningar inte var nog – i vår visar Malmö konsthall Gerry Johansson (en av fotograferna  på Moderna) som är en av svensk fotografis ”doldisar” med ett starkt visuellt bildspråk.Den utställningen liksom Moderna Museet Malmös digra program med samtal och filmvisningar under våren 2014 kommer jag att återvända till.

PS – under hela utställningen i Malmö visas också JH Engströms film om Anders Petersen och Maud Nycanders film om Inta Ruka, ”Fotografen från Riga”. Missa inte ! 

Rekommenderar

Om kritiken mot Fotografiska och Moderna Museet

Avtalsbrotten blir allt fler och Fotografiska i Stockholm framstår som allt mer amatörmässiga i sitt sätt att skapa avtal, nu går världskända Mary Ellen Mark ut med sin kritik – Ny kritik mot Fotografiska: ”Jag blev helt förkrossad” – Kultur | SVT.se.

De två fotografer som satte en dynamitgubbe mitt i den explosiv grytan,  Micke Berg och Ewa Stackelberg har startat ett mindre uppror! Bra! Alla dessa hierarkier inom konst- och museivärlden gynnar oftast bara den lilla klick etablerade som institutionerna slåss om att ställa ut, alla andra skall buga i dörren och be om audiens. Pyramiden i den här världen är väldigt brant och det behövs diskussioner.
Nu har Fotografiska gjort ett självmål som dragit igång en debatt om muntliga avtal gäller eller inte, en debatt som i förlängningen handlar om vem om skall få visa upp sig på parnassen. Det är en alldeles nödvändig diskussion.

Men jag tycker man skall skilja på två saker – de offentligt finansierade institutionerna som Moderna Museet och de privata som Fotografiska.
Privata konsthallar och museer är ofta startade av mecenater eller samlare som vill sprida glans över sina samlingar och starta konsthallar – läs Sven Harrys. Deras agenda är inte att ha en agenda som grundar sig i ett intresse för konsten som en del i vår kulturella samtal och liv, deras agenda är att profilera sin linje, sitt marknadsvärde.
Moderna Museet och andra institutioner bör kunna ha en vidare blick, inte fokusera på säljande namn utan spegla och lyfta fram vad som är intressant och värdefullt i konstens/fotografins landskap. Där finns mycket att önska…

Därför är det i mina ögon inte märkligt att Fotografiska drivs av kommersiella skäl. Att man bjuder in med den sortens förbehåll att en fotograf inte skall ställa ut någon annanstans under en period. Det märkliga är att man tror sig kunna komma undan med avtalsbrott utan att det skapar svallvågor som den nuvarande.

Istället borde man rent taktiskt vara supertydliga som i affärsvärlden och binda upp de fotografer man vill ställa ut med tydliga avtal. Och följa dom. Inte agera amatörmässig som nu.

Thore Soneson @thoson

Om Innocence of Muslims och kritikens roll

Morgonstudier – ser det ”studentikosa” YouTube klippet som skakar världen ”Innocence of Muslims” och saknar en genomtänkt analys av VAD och HUR innehållet är blasfemiskt och kan skapa så våldsamma reaktioner…
Läser samtidigt en understreckare i SvD, en mild men knivskarp analys av nutida kritiker som är mer intresserade av att lansera sig själv än idéinnehållet i sitt tyckande…tänker att vår tid är extremt fixerade av nuet, av hur många miljoner gillatryck vi kan skapa…

Innocence of Muslims – Wikipedia

På Twitter kan ingen höra dig tänka – SvD

100 dagar med världskonst

Efter tre dagars djupdykning i samtidskonsten och samtiden på dOCUMENTA(13) tar det betydligt mer än tre dagar att samla intryck, digestera tankar och minnesbilder. För att inte tala om tiden det tar att läsa in sig på den amerikanska kuratorn Carolyn Christov-Bakargievs 100 tankar kring konstens roll i samtidskulturen, hennes ambition är storslagen, utställningen skall vara ett ”a state of mind”. En spegel av vår tid.

Som Clemens Poellinger skriver i SvD vill dOCUMENTA(13) ledningen att ”…världen förklaras och alternativ till vår tillväxtberoende och resursförstörande civilisation stakas ut.” Konst skall alltså både vara en termometer i världens arsle och en katekes för att formulera en utopisk framtid.

Själv tror jag inte konstnärer vill vara varken politiker eller domare, varken predikanter eller åklagare, jag tror konst skapas av människor som har ett starkt behov av att formulera berättelser och skapa en dialog mellan kreatören och mottagaren. De konstnärliga verktygen och redskapen används för att skapa denna berättelse – kameran, penseln, vindmaskinen, stentavlorna, mörker och ljud. Spektrat är stort och på dOCUMENTA(13) möter man verkligen alla former och uttryck.

Att under en och samma dag gå från en bris som rensar huvudbyggnaden Fridericianums bottenvåning från konstnärligt damm till ett mörkt rum där skådespelare rör sig bland oss deltagare och sjunger, stampar takten och diskuterar det moraliska imperativet – det är både stort och omskakande. Dessa direkta på-platsen-specifika upplevelser är kanske de starkaste, de kräver fokus och närvaro av sina betraktare och skapar tankar och reflektioner som håller långt efter själva mötet med verket.

Ryan Gander låter vindmaskiner blåsa sval bris in i Fridericianum med sitt verk ”I Need Some Meaning I Can Memorize (The Invisible Pull)”.

Ryan Gander som låter vindmaskinerna blåsa sval bris när vi stiger in i byggnaden, ger oss i titeln en association om verket ”I Need Some Meaning I Can Memorize (The Invisible Pull)” som jag tar till mig som en uppmaning, min relation till världen och konsten är inte ett passivt betraktande. Det är en pågående upplevelse som kräver en aktiv respons. Konst skall kännas och ha en betydelse. Det fina och paradoxala med vinden är att de stora rummen är helt öppna och monumentalt vackra, det är högt i tak i detta konstens tempel !

På en oansenlig bakgård utan skyltar eller titel skapar Tino Seghal ett rum där vi skärper våra sinnen maximalt.

På samma sätt skapar Tino Seghal ett rum där vi skärper våra sinnen maximalt; det totala mörkret gör att vi fysiskt känner kropparna i rummen genom svettdoften, vi hör steg och andetag, vi dras in i ett skådespel där rytmer och sånger varvas med frågeställning om ”state of the world” – om hur nutiden är en tidsålder där vi hela tiden lever i skuggan av våldet och kriget, själva motorn i vår civilisation är aggression och makt, kan vi moraliskt skjuta ansvaret för detta på den abstrakta makten eller måste vi inte (re)agera ? Tino Seghal ger oss inga svar, men skapar ett slags andrum där dessa tankar kräver uppmärksamhet.

Dessa konstverk har fått lovord av de flesta kritiker och kommentarer på kultursidorna, och det med all rätt. Verken både kräver närvaro och skapar reaktioner. För mig är dessa båda upplevelser värt alla köer och timmar på Autobahn och halvgoda schnitzlar. Jag är tillfreds med att vara en av alla hundratusental kulturturister som vallfärdar till årets dOCUMENTA(13).

Det finns mängder av andra intryck och konstverk som jag kommer att återvända till, flera filmiska och mediala verk av William Kentridge, Janet Cardiff & George Bures Miller, installationen ”The pixelated revolution” av Beirutbaserade Rabih Mroué och den dystopiska videon Secretion av Willie Doherty hör till de starka upplevelserna.

Om Lars Gustafsson och Bernard Foys Tredje rockad

I Kulturnytt recenseras en ny poestisk utgåva av den flitige filosofen, poeten och författaren Lars Gustafsson av Göran Sommardal. Lars Gustafssons speciella frihet – Kulturnytt.

Den låter lika tankemässigt fascinerande som hans roman ”Bernard Foys Tredje Rockad” där huvudpersonen, poeten, delar upp sitt skrivande jag i tre parallella fantasiliv.

Jag fick förtroendet att bearbeta boken till ett manus för en tv-serie, en fascinerande resa in i ett författarskap. Tyvärr blev manuset aldrig filmatiserat, men den som är intresserad kan läsa det på min hemsida (hint hint till alla potentiella dramaproducenter) : http://www.soneson.se/film/Foy.htm

Om Ai Weiwei och naturen som politisk konst

I dagens mediatäta offentlighet känner alla till den kinesiske konstnären och frispråkige systemkritikern Ai Weiwei – hans konst visas på den stora internationella scenerna. Hans tankar sprids via nätet, genom hans egen blogg, genom delningar och länkar till filmer på YouTube.

Få eller ingen nu levande konstnär sätter så distinkta avtryck på den globala politiska arenan som Ai Weiwei. Men resonemangen kring hans konstnärliga uttryck upplever jag ofta som begränsade till hans roll som regimkritiker och dissident. Hans breda konstnärliga palett med installationer, skulptur, film, foto, design och arkitektur diskuteras sällan i ”mainstream” media, den letar sig inte ut från konstkritikens spalter och nischer till den stora publik som idag vallfärdar till hans utställningar.

Ai Weiwei in New York

Ai Weiwei in New York - exhibition poster Berlin 2012 - foto/thore soneson

På kort tid har jag sett två utställningar med verk av Ai Weiwei – fotoutställningen ”Ai Weiwei in New York 1983-1993” i Berlin och den nyss avslutade på Louisiana i Humlebæck. Bågen mellan de 220 svartvita dagboksliknande fotografiernas av den unge sökande konstnären i New York som sitter vid Allen Ginsburgs köksbord och dokumenterar polisvåldet mot transpersoners demonstrationer på Lower Manhattan och den etablerade världsstjärnan i Danmark som visar underfundiga skulpturer och dokumentära filmer med sprängstoff som klär av det kinesiska myndighetsmissbruket, den bågen spänner över ett stort fält men pilen är riktad mot samma mål. Mot allt det som begränsar individens frihet och flödet av tankar, åsikter och personliga reflektioner.

AiWeiwei_Tree Louisiana 2012 - foto/thore soneson

På Louisiana utställningen vandrar jag runt i hans konstruerade skog i verket ”Tree”, hopskruvade trädstammar och grenar från södra Kina som återskapar naturen på ett elegant sätt. Men precis som i de flesta av Ai Weiweis verk finns lager på lager av reflektioner och tolkningar i installationen. Den tuktade och tillrättalagda naturen blir en bild av det kinesiska samhällets sätt att förhålla sig till sina medborgare – inrättade i ett organiserat system där defekta delar byts ut mot korrekta, där naturen kontrolleras och följer maktens dekret.

Att denna tolkning är en viktig aspekt av hans verk bekräftade Ai Weiwei själv i ett samtal via Skype vid vernissagen på Louisiana-utställningen. Han fick en fråga om man i Kina har något emot ”wild nature” av en besökare, Ais svar är karakteristiskt – ”alla auktoritära system är emot den mänskliga naturen…”. Konsten är en del av livet, ett sätt att kommunicera och reflektera kring mänskliga värden och våra liv i en komplex värld.

Videon kan ses på YouTube och Louisiana länkar till den på sin hemsida, där kan alla intresserade ladda ned katalogen och där finns också en längre intervju med Ai Weiwei där han berättar om hur den politiska aktivismen och konstskapande är sammanflätat i hans verk.

2012 02 12 / Thore Soneson

fotnot /
Under 2011 fängslades Ai Weiwei och satt i husarrest i närmre etthundra dagar. Då skrev Mia Hägg och Jan Åman en utmärkt presentation av Ai Weiwei på DN debatt – ”Vad har hänt vår vän Ai Weiwei?”
Under OS 2008 var jag på resa i Beijing och Kina och skrev denna artikel om Ai Weiwei ”En konstnär och fritänkare bakom Birds Nest”

Minnestext om John Lennon / Schlager

Idag den 8 dec 1980 mördades John Lennon i NY. Så här rapporterade Anastasia och Robert Zero i tidningen Schlager…
”Om du hade varit i New York idag så hade du nog antagligen varit tillsammans med oss och 150 000 andra i en tyst hyllning till John Lennon. Redan på väg till Central Park är stämningen en blandning av begravning och förväntan. Den första strof vi hör är ”Nothing’s gonna change my world” från ”Across the Universe”…”

Hela texten finns i antologin ”Best of Schlager”. Tillsammans med ett antal andra intervjuer, reportage och recensioner. http://bit.ly/uExxZz

Om kulturens kluvna roller

Om kulturens kluvna roller – vara fri och obunden men offentligt finansierad /

Efter en dag på konferensen ”Villkor för konstnärligt skapande – vad gör vi och varför?”– på Moriskan i Malmö den 30 nov – med kulturpolitiker, forskare och kulturskapare i panelerna förstår jag att det just nu pågår en kulturrevolution; men det är inte en slagords- och pamflettrörelse, det är en ekonomisk och administrativ revolution i det tysta. Den har ett namn – samverkansmodellen. Den har all potential att bli en ny maktfaktor för det är i denna form som regionala resurser och pengar till kulturen skall fördelas och prioriteras.

Italiensk kulturprotest på sjuttiotalet. Foto / Thore Soneson

Vad detta betyder för kulturskapare och kulturlivet och vem som har makten över pengarna till kulturen ville konferensen belysa. Men det är för tidigt att svara på detta, för i takt med att kulturekonomi och och kulturella näringar lyfts fram som ledstjärnor för den här revolutionen av myndigheter och den nuvarande regeringen, kommer granskningen av resultaten att bli extra viktigt.

På konferensen höjde ett antal oberoende forskare varningslampor och pekade på riskerna med utbyggda administrativa modeller – ”Kulturpengarna verkar alstra mindre och mindre verksamhet, samtidigt lever fler och fler på kulturutövarna” – som doktorn i företagsekonomi Katja Lindqvist från Lunds universitet spetsigt sammanfattade tillståndet.

Samverkansmodellen handlar inte enbart om pengar, den tysta revolutionen handlar också om kulturens roll, om kulturen egenvärde kontra kulturens nytta. Om alla konstutövare skall ses som entreprenörer och generera fler besökare och näringar i regionen eller om kulturen skall ha kvar en status som fri-ande och ge intellektuell näring i vårt sociala samspel.

För som Jenny Johannisson, doktor i informationsvetenskap vid Högskolan i Borås, uttrycker det i en av tre förhandsintervjuer som finns på Region Skånes hemsida om konferensen – ”En viktig sak i den kulturpolitiska debatten, på ett annat sätt än tidigare, är att problematisera relationen mellan konstnärligt skapande och det omgivande samhället.” På icke-akademiska måste det betyda att kulturskapare i den nya kulturpolitikens tidevarv kommer att behöva motivera sig och sin verksamhet på ett mycket tydligare sätt än tidigare. Helt enkelt kunna argumentera för och bättre kunna uttrycka sin roll i vårt gemensamma kultursamtal, annars finns stor risk att finansieringen försvinner.

De här frågeställningarna avverkar man inte på en heldag, inte heller i en kort kommentar som denna. Konferensen ”Villkor för konstnärligt skapande – vad gör vi och varför?” fungerade mera som en värdemätare eller termometer på hur synen på kultursektorn förändrats. Att ha gott sittfläsk och god tid att rensa i alla mer eller mindre vältaliga inlägg – ofta i egen sak – från teaterchefer, konstnärer, kulturtjänstemän i Konstnärsnämnden och Kulturrådet tar både tid och energi.

Och för redan pressade institutioner och fria kulturskapare betyder de nya modellerna ofta detta – att allt mer tid läggs på positionering, nätverkande och administration. Allt mindre tid och resurser blir över till skapande och innehåll.

Den tendensen var tydlig – många av kulturskaparna uttryckte oro för vem som skall besluta om de ”fria” pengar som går till obundna grupper och utövare för nya ”cutting edge” ideer och projekt, hur man som institution skall hinna nätverka, rapportera och administrera all denna kultur utan att allt mer medel går till pappersarbete. Att slåss för det nya och innovativa var en stark och klar linje hos flera av de konstnärliga förbunden och organisationerna som höjde rösten på konferensen.

– Vi får se upp så att inte kulturplaner och samverkan leder till likställdhet mellan Lyhördhet och Lydighet, som Anna Söderberg från KLYS sammanfattade det. Att de regionala medlen verkligen stärker villkoren för de konstnärliga utövarna.

I den panel Anna Söderberg styrde fanns de mest kritiska rösterna mot regionaliseringen, Camilla Backman från det fria konstnärsorganisation IKK berättade om hur politiker i Simrishamn lägger ned sin konsthall för att spara 100.000 kronor och Ann Larsson, kanslichef på Konstnärsnämnden gav en bister kommentar till Stockholms kulturnämnds bonussystem genom att göra en parafras på ett välkänt ordspråk – ”Det ännu inte tänkta får inte stöd om man bara stödjer det efterfrågade.”

I samma panel berättade Anders Carlsson från teatergruppen Institutet hur deras kommunala anslag kolliderade med viljan att skapa europeiskt samarbete med nya gränsöverskridande teateruttryck. ”Sverige är bara en provins i Europa” konstaterade han och om kulturpolitiken inte skall leda till enbart lokal nytta i regionerna måste man våga stärka den nationella och internationella profilen. Inte ”låsa in” medlen i regionala koffertar.

De kritiska rösterna mot provinsialism och ekonomiska styrmedel är inte nya, de har formulerats i en mängd olika sammanhang. Att höra Martin Sundin, chef på Enheten för kultur och kulturskapares villkor på Kulturdepartmentet – det finns en sådan Enhet – självkritiskt reflektera över bristen på stark kulturpolitisk inriktning och vilja känns märkligt. Men så här sa han – ”Vi är inte tillräckligt bra på att på det nationella planet definiera egenvärdet för kultur som socialt och samhälleligt fenomen…”. Jag kan bara tolka detta som en på byråkratspråk tydlig spark mot vår nuvarande kulturminister som bollat över framtidsperspektivet till Näringsdepartementet!

Han och andra kulturadministratörer som uttalade sig svävande om de kulturpolitiska målen fick tydligt svar från kulturskaparnas horisont när Åsa Söderberg, konstnärligt ledare och VD för Skånes Dansteater satte ned foten och krävde: ”Låt kulturen vara fri! Fingra inte på konsten! Att utföra uppdrag föder inte kreativitet!”

Samtidigt måste kulturskaparna bli bättre på att motivera sig och sina konstnärliga ideer menade Staffan Forsell, generaldirektör för Riksutställningar. ”Den nye norske kulturministern drog en parallell till vad som skulle hända om Trafikverket motiverade ett nytt motorvägsbygge med orden ”Den känns bra” – lite så argumenterar man i kulturlivet!”

Att samverkansmodellen och utlokaliseringen av den regionala kulturpengarna som 2011 består av 1,3 miljarder kommer att granskas kritiskt av forskarna var iallafall tydligt. I en avslutande ”önskelista” formulerade Katja Lindqvist från Lunds universitet tre ”glapp” i kunskap om kulturens ekonomi där forskning behövs –

Vad för den den ökande administrationen och nätverkssamarbetet med sig ?
Vad händer med den kulturella spetsen, med kulturens egenvärde ?
Hur mycket kultur får man för samma pengar ?

Ett är säkert – både forskare och oberoende intresse- och fackorganisationer som KLYS och KRO kommer att behövas för att granska den tysta revolution som samverkansmodellen innebär.

Thore Soneson

Fakta och intervjuer om Kultursamverkansmodellen – Region Skåne
Program för  konferensen ”Villkor för konstnärligt skapande – vad gör vi och varför?”