Etikettarkiv: Konst

100 dagar med världskonst

Efter tre dagars djupdykning i samtidskonsten och samtiden på dOCUMENTA(13) tar det betydligt mer än tre dagar att samla intryck, digestera tankar och minnesbilder. För att inte tala om tiden det tar att läsa in sig på den amerikanska kuratorn Carolyn Christov-Bakargievs 100 tankar kring konstens roll i samtidskulturen, hennes ambition är storslagen, utställningen skall vara ett ”a state of mind”. En spegel av vår tid.

Som Clemens Poellinger skriver i SvD vill dOCUMENTA(13) ledningen att ”…världen förklaras och alternativ till vår tillväxtberoende och resursförstörande civilisation stakas ut.” Konst skall alltså både vara en termometer i världens arsle och en katekes för att formulera en utopisk framtid.

Själv tror jag inte konstnärer vill vara varken politiker eller domare, varken predikanter eller åklagare, jag tror konst skapas av människor som har ett starkt behov av att formulera berättelser och skapa en dialog mellan kreatören och mottagaren. De konstnärliga verktygen och redskapen används för att skapa denna berättelse – kameran, penseln, vindmaskinen, stentavlorna, mörker och ljud. Spektrat är stort och på dOCUMENTA(13) möter man verkligen alla former och uttryck.

Att under en och samma dag gå från en bris som rensar huvudbyggnaden Fridericianums bottenvåning från konstnärligt damm till ett mörkt rum där skådespelare rör sig bland oss deltagare och sjunger, stampar takten och diskuterar det moraliska imperativet – det är både stort och omskakande. Dessa direkta på-platsen-specifika upplevelser är kanske de starkaste, de kräver fokus och närvaro av sina betraktare och skapar tankar och reflektioner som håller långt efter själva mötet med verket.

Ryan Gander låter vindmaskiner blåsa sval bris in i Fridericianum med sitt verk ”I Need Some Meaning I Can Memorize (The Invisible Pull)”.

Ryan Gander som låter vindmaskinerna blåsa sval bris när vi stiger in i byggnaden, ger oss i titeln en association om verket ”I Need Some Meaning I Can Memorize (The Invisible Pull)” som jag tar till mig som en uppmaning, min relation till världen och konsten är inte ett passivt betraktande. Det är en pågående upplevelse som kräver en aktiv respons. Konst skall kännas och ha en betydelse. Det fina och paradoxala med vinden är att de stora rummen är helt öppna och monumentalt vackra, det är högt i tak i detta konstens tempel !

På en oansenlig bakgård utan skyltar eller titel skapar Tino Seghal ett rum där vi skärper våra sinnen maximalt.

På samma sätt skapar Tino Seghal ett rum där vi skärper våra sinnen maximalt; det totala mörkret gör att vi fysiskt känner kropparna i rummen genom svettdoften, vi hör steg och andetag, vi dras in i ett skådespel där rytmer och sånger varvas med frågeställning om ”state of the world” – om hur nutiden är en tidsålder där vi hela tiden lever i skuggan av våldet och kriget, själva motorn i vår civilisation är aggression och makt, kan vi moraliskt skjuta ansvaret för detta på den abstrakta makten eller måste vi inte (re)agera ? Tino Seghal ger oss inga svar, men skapar ett slags andrum där dessa tankar kräver uppmärksamhet.

Dessa konstverk har fått lovord av de flesta kritiker och kommentarer på kultursidorna, och det med all rätt. Verken både kräver närvaro och skapar reaktioner. För mig är dessa båda upplevelser värt alla köer och timmar på Autobahn och halvgoda schnitzlar. Jag är tillfreds med att vara en av alla hundratusental kulturturister som vallfärdar till årets dOCUMENTA(13).

Det finns mängder av andra intryck och konstverk som jag kommer att återvända till, flera filmiska och mediala verk av William Kentridge, Janet Cardiff & George Bures Miller, installationen ”The pixelated revolution” av Beirutbaserade Rabih Mroué och den dystopiska videon Secretion av Willie Doherty hör till de starka upplevelserna.

Annonser

Doftande konst och flyktiga minnesbilder i Wanås

Vandrade idag genom Wanås skulpturpark i den nordskånska bokskogen med dofterna från multnande löv, fuktig jord och de närbetande kravmärkta kossorna i hagen. Idylliskt ja, men samtidigt en tidsresa och en studie av konstens hållbarhet.
För det är 25 års jubileum för Wanås utställningar och årets utställning är både en påminnelse om att konst inte skapas för att konsumeras som flyktiga upplevelser och ett möte med konst som doftar och har exakt den karaktären, att vara flyktig.

Sissel Tolaas sprider doftkonst på Wanås skulpturpark. Foto Thore Soneson

I ett rum i Konsthallen på Wanås sprids doften av multnande jord och mylla från en mystisk brun kub. Det är Sissel Tolaas som ”samplat” doften i sitt eget verk ”Terra Maximus” från 1989 i skulpturparken där löv förvandlas till jord i en glasportal som likt en triumfbåge ramar in bokstammarna och grönskan, och återskapat denna doft som en essens.
Det är transformerande upplevelse att ena minuten stå mitt i den naturliga doften och andas in, i den andra befinna sig i den artificiellt skapade ja man skulle kunna säga ”klonade” doften av förruttnelse.

Det är en för att vara djupsinnig, starkt existentiell upplevelse av naturen och kretsloppet. Av livet fundamentala beståndsdelar helt enkelt.

Konst kan i sina bästa stunder vara exakt så här: en fysisk, taktil upplevelse och en tankeväckande reflektion som sätter dig som invid i kontakt med din samtid och din omvärld. För en ”klonad” doft kan vara en dyrbar vara i parfymdisken och en ”minnesdoft” kan bära på en mängd berättelser som skapar betydelse och mening. En doft kan ju som alla vet skapa skarpa minnesbilder.

Sissel Tolaas visar också två andra delar av konstprojekt hon arbetat med som baseras på luktsinnet – på den ”olfaktoriska perceptionen” som Elisabeth Millqvist skriver i katalogen. ”Fear of Smell, Smell of Fear” där man skrapar på en vägg impregnerad med doften av manlig panikångest och ett bord med små flaskor där dofter av olika stadsdelar i miljonstaden Mexico sipprar ut om du sätter näsan till och andas in. Socialt komplexa projekt med både politiska och psykologiska djup.

Men årets Wanås är mer än Sissel Tolaas nyskapande återblick, här finns två verk av svenska Astrid Svangren och indiske Srinivasa Prasad under temat: ”Vad finns i ett namn?”

I en glänta djupt inne i bokskogen har Astrid Svangren med verket ”Jag speglar mig i…” installerat en rum bakom en transparent skärmvägg där tyger, vax, peruk och trä skapar bilder och assocationer av (kvinno)liv och tillstånd.

Srinivasa Prasad har skrivit sitt namn, i hinduistisk mytologi betyder det ”Guds välsignelse”, som en labyrintisk pilplantering på en gräsmatta, en symbolisk och lekfull signatur som skapar en plats på jorden.

Wanås har öppet alla dagar in i september och finns i nordvästra Skåne – http://www.wanas.se/

Monstret och gudinnan på Moderna Malmö

28 Twitter / Home

Att museer inte enbart är museela visar Moderna Malmös nykurerade utställning med verk av Niki de Saint Phalle som öppnar nu på lördag den 12 maj. ”Flickan, monstret och gudinna” lyfter fram en komplex konstnär som i allra högsta grad är aktuell. Hennes konst är både självbiografisk och tidstypisk, här finns brutala skulpturcollage med plastdockor och anti-miliaristiska assemblage, ett utforskande av den egna kvinnliga identiteten som samtidigt är en utmaning mot konstens konventioner och ideologier.
För precis som sextiotalets konstnärer rörde sig fritt mellan former och uttryck, blandade film, installation, objekt och måleri är mycket på den samtida konstscenen laddat med liknande gestaltningar . Dagens performance och videokonstnärer rör sig bland popkulturella referenser på ett liknande sätt som iscensättningar för femtio år sedan.

Niki de Saint Phalle stora kvinnokropp som byggdes upp på Moderna Museet i Stockholm för utställningen HON – en katedral 1966, är legendarisk i samtidskonstens värld. I Malmö visas en dokumentär, modeller och pressklipp från denna installation. En visualisering som ger alla oss som inte var där en aning om lekfullheten och engagemanget som är en del av Niki de Saint Phalles konstnärsskap.

Den andra och mera mörka sidan av hennes konst syns inte minst den självbiografiskt utlämnande filmen Daddy från 1972, en filmisk ”uppgörelse” med fadern. Den finns det all anledning att återvända till !

media tankar | ett urval länkar under mars

Här några av de artiklar och tankar jag publicerat i mitt twitterflöde under mars 2012 – en del länkar kan bli inaktuella. Men då är det publicisterna som lagt om eller tagit bort. Inte jag som länkat fel.

En av månadens understreckare:
Rekommenderad lördagsläsning: ”Kärlekens och dödens invecklade kemi” | Under strecket | SvD

Bra sammanfattn av Helle Klein om bakåtsträvande c-politik. ”Det behövs ny energi i ekonomin” Dagens Arena

Aftonbladets flitigaste och vassaste twittrare:
@danielswedin Fler huvuden borde rulla i Saudiaaffären –

Malmörepen gav inga nya fakta – granska ist alla konkreta projekt som staden satsat på o resultaten? UG | SVT.se

bloggaren som alltid är lika läsvärd ! Idag om sensualism och vissa fotografers beröringsskräck. MickeBergPhoto

Om kulturens roll : Kulturministern undviker debatt om entreprenörsideologi o amatörism. ”Tystnadens strategi råder” | SvD

Skarpt av Rakel Chukri om kulturens roll – ”Konstnärer är inte politiker som ska erbjuda en quick fix”

Samlarobjekt ?! ”Ernst Billgren slickar kuvert åt Café Operas stamgäster” – Mynewsdesk

Engelska språkvitsigheter kan verkligen fånga intresset: A headline that sums up the state of things – ”Need Speed And Greed: We Are All Innovators Now”

Essential reading about life in the glamorous art lane! ”Damien Hirst and the great art market heist.”

A great discovery and mystery ! ”Did Vasari save a Da Vinci for us?”

På ”hemmarenan” Skånes konstförening (där jag är styrelsemedlem) händer det ofta att konsten tar nya former och vägar: presenterar ”Chronophone” – ”Ring dig själv i framtiden” av Unsworn Industries. :

Konstnärer ställer frågan – ”Är vår välfärd en Saab från 1982?” OSA till MEDEA/Dagens Välfärd

Thore Soneson /@thoson / https://www.facebook.com/thore.soneson / www.soneson.se

En meditation över minnet, tiden och färgen

Idag öppnar Malmö konsthall två utställningar – en meditation över filmmaterialet av Alexander Gutke och en slags forskningsresa efter den fjärde dimensionen av Tauba Auerbach. Det är två kontrasterande utställningar – en målerisk och ljus och en på ytan mörkt teknologisk.

I Alexander Gutkes "Exploded View" färdas vi genom en diaprojektor av märket Kodak Carousel och ser insidan; skiva för skiva, bild för bild – genom seriens 81 diabilder.

För det malmöbaserade Alexander Gutke gör i sina filmiska och visuellt perfekta installationer är att dissekera filmens materialitet – han iscensätter en kameraåkning genom en celluloid filmremsa där damm, repor och tiden rusar mot min blick.

En framåtrörelse som får mig att fundera över min hjärnas mekanik och funktion, hur många synintryck finns inte lagrade där? Men hur skapas bilderna i synapserna?

Det han gestaltar är med hans egna ord – ”en meditation över materialet” – en slags betraktelse över tidens gång och det förgängliga i de visuella uttrycken. Ljusets anatomi och visuella spår. Vi ser och vi minns med hjälp av tekniken.

Det här syns som tydligast i en fotografisk serie ”9 – 5” har Alexander Gutke fotograferat ljuset i sin atelje, en avbildning av färgtemperaturen. Ett av de mera subtila verken är ”Lighthouse” – där vi får följa hur ljuset faller igenom en slide i en diaprojektor när den rör sig 360 grader. Han beskriver sina arbete på utställningen som är en retrospektiv över tio års verksamhet med orden en ”sömlös loop”, en meditation över minnet, tiden och tekniken.

Tauba Auerbach "fold painting"

Amerikanska Tauba Auerbach försöker i en del av sin utställning förstå och kanske rent av gestalta det fjärde spektrat i vårt färgseende, den ”tetrokromatiska”. Det mänskliga ögat har receptorer för tre färger: rött, grönt och blått. Men Tauba har fascinerats av en teori om en fjärde receptor, ett färgseende som enbart en liten del kvinnor påstås ha.

En serie hon kallar ”RGB cube”, ett slags böcker som sprutmålats i olika vinklar och intensitet, är en gestaltning för sökandet efter denna fjärde dimension. Om den finns vet ingen, men i sitt sökande skapar Tauba abstrakta och måleriska objekt och ”veck”målningar som lyser i ett slags koloristiskt glädjerus i den stora ljusgården mitt i konsthallen. Estetiskt och elegant men väldigt abstrakt.

Thore Soneson

”Så dödar kapitalet konsten”

Alla som på ngt sätt är berörda av konstmarknaden måste läsa denna artikel i Dagens Nyheter. Birgitta Rubin listar fakta, argument och bakgrund till Bukowski/Tensta debatten och det internationella kapitalets intressen. Riktigt initierat skrivet !

Så dödar kapitalet konsten – DN.SE.

Och när ni läst denna – läs konstsamlaren Charles Saatchis uppgörelse med de nyrika i internationella konstmarknaden – http://www.guardian.co.uk/commentisfree/2011/dec/02/saatchi-hideousness-art-world

Så dödar kapitalet konsten - DN.SE

A super yacht moored in Venice for the art biennale. Photograph: Chris Helgren/Reuters/Corbis

 

Cindy Sherman / självutlösande fotokonst

Denna text skrevs ca 1985 som ett porträtt av en konstnär i tiden. En text för ett magasin. Hittade texten uthamrad med en analog skrivmaskin på tre A4 papper och skrev in den ord för ord, utan att redigera ens ett syntaxfel. Minns däremot inte var den publicerades. Att läsa den med dagens glasögon, speglar nog både den tid den skrevs i och mina visuella, filmiska intressen. 

Den aktuella utställningen på Moderna Museet Malmö – ”Ladies and Gentlemen! Med kameran som spegel” innehåller bland mycket annat ett urval av Cindy Shermans ”Film Stills” .

”Hon är ett levande exempel på att dagens konst är en mediakonst. En konst där inspirationen kommer från filmer. Från modetidningar, från idolbilder, från det ständiga flödet av idealiserat liv som vi lever mitt i. Dagens konst är bildkonsten, den fotografiska, videon, filmen, tidningarnas annonser.

Det är detta Cindy Sherman tagit fasta på i sina fotografier av sig själv. I hundratals bilder har hon exploaterat ingen annan än sig själv. Förklädd och sminkad, utlämna eller hemlighetsfull, har hon ironiserat, lekt och maskerat sig framför spegeln, arrangerat ljus, poserat och använt självutlösaren på kameran.

Att se hennes bilder är som att titta på en film, en serie på tv, bläddra i en tidning. Man känner igen kvinnotyperna och rollspelen som Cindy Sherman agerar fram, man skrattar eller tänker efter, blir obehagligt berörd.
Denna självutlösande konst är också självutlämnande och Cindy Shermans rötter i New Yorks new wave under mitten av sjuttiotalet är tydliga.
Där var performancekonsten det hetaste, det mest provocerande. Artister använde sig själv som konstföremål, videon dokumenterade deras gallerishower nere i det då ruffliga och avant-garde doftande SoHo. Men Cindy Sherman tog ett steg till. Hon gjorde sina performance i sin egen studio, använde fotografiet och väl avvägda noggrant planerade scenarier.

Ett fruset ögonblick, en pose som laddas med betydelser återskapade ur mediavirveln runt omkring henne. En retro-konst. Hennes tidiga svart-vita bilder heter alla ”Untitled Film Stills”, bara numreringen skiftar.

– Jag njuter av att ha kontroll, att vara både regissör och skådespelare, har Cindy Sherman sagt om sitt sätt att arbeta. Mina ”Film Stills” är bilder jag lagrat upp under uppväxten, bilder av karaktärer. Oftast ur filmer.

Karaktärerna hon formar är nostalgiska, drömlika, kvinnor i filmiska situationer. Utslängda på motelsängar, under parasoll på stranden, i köket mellan tvätten och matlagningen.
I många av Cindy Shermans tidiga bilder leker hon med sexualiteten, spelar nattlig vamp, tonårsoskuld, stark latinsk moder, avkönad kontorsflicka. Kvinnoroller som oftast är stereotypa, precis som biograffilmerna generaliserar för att åskådaren skall känna igen typerna.
Det är femtiotalets kvinnobild hon gestaltar. En chic docka i franska romanser, en ärtig tonårstjej på beachen i amerikanska komedier, en jordnära och stark kvinna i italienska realistiska dramer.

Cindy Sherman Utan titel Stillbild #56, 1980 © Cindy Sherman. Courtesy the Artist and Metro Pictures Cindy Sherman - Moderna Museet Malmö - ”Ladies and Gentlemen! Med kameran som spegel”

Filmerna hade Cindy Sherman sett hemma på Long Island i den ständigt flimrande tv:n, på konstskolan i Buffalo i början på sjuttiotalet och på Manhattan biografer där den europeiska filmkulturen kunde göra sig hörd bland de amerikanska Hollywooddrömmarna.
Men mot slutet av sjuttiotalet blev 50 och 60-talen för trendiga som inspiration, nostalgi slog igenom överallt och Cindy Sherman började vända sitt intresse mot andra bilassociationer.
Resultatet blev en serie färgbilder, meterstora och avlånga, i samma proportioner som utvikningsbilderna i Playboy. Cindy Sherman gör dock realistiska bilder, fyllda av verklighet. Stilleben där känslorna blir det viktiga, inte rollspelet.
Men det är inte perioder eller pasticher hon skapar, det är snarare anti-bilder. Verkliga kvinnor istället för drömbilder.

– Jag lockas av tanken att människor som inte vet något om konst kan se min konst och uppskatta den utan att veta något om fotografisk eller konstnärlig historia, säger hon och gör sin position klar i konstvärlden.

Hon är inte intresserad av att göra revolter, kritisera annan fotografi, intellektualisera sitt arbete. Åtminstone inte utåt. Men samtidigt fungerar hennes bilder på två plan, Som känslomässiga uttryck, porträtt av människor i olika stämningar. Och som kommentarer till bildkonsten runt omkring oss, till mediaflödet.
De är inte narcissistiska och självupptagna, de går djupare än så. De är inte heller självbiografiska eller rena fantasier. De är trovärdiga karaktärer, hämtade ur en klassisk roman eller välskriven pjäs, skapade karaktärer i fotografins form.
Många av dessa bilder påminner också om filmer, färgmättade och stiliserade likt en Fassbinderbild ur ”Petra von Kants bittra tårar”. Eller skrikigt neonglättiga som miljöerna i ”Alien”.

Men det är bara kosmetika. Cindy Sherman har frigjort sig från direkta citat och leker nu fritt med sina egna figurer. Alltså sig själv. Nedbäddad mellan de svarta lakanen i en bild känner hon sig främmande, malplacerad. Närmast yrvaket betraktar hon en värld långt bort.
Igenkännbara känslor, möjliga att identifiera sig med och förstå. Uttrycksfullt likt en ny-expressionistisk målare som fångar det mest frustrerade eller existensiella ögonblicket.
Det här är starka bilder, fotografier man stannar upp vid, just för att de så utmanande och naket lyckas fånga kvinnan som exploaterad och utnyttjad.
Den utställning hon visade med sina ”utvikningsbilder”, etablerade Cindy Sherman i konstvärlden. Hennes bilder började säljas, hon steg ut ur avantgardet och in i blickfånget. Konstkritiker konkurrerade om att beskriva henne som postmodernist och ny-feminist.Hon blev också attackerad för att framställa kvinnan som traditionellt passiv och utstuderat mansobjekt. Ett argument man lätt vänder på och säger, ”det är så media-bilden är”.

Cindy Shermans bilder avslöjar stereotyperna, just genom att använda en form som en btraktare känner igen och fylla den med ett annat innehåll.
Media-konst alltså. På samma sätt som 60-talets pop-konstnärer använde serier och deras språk, använder Cindy Sherman fotografins formspråk.
När hon senare började göra bilder för annonskampanjer, mode-designers och klädskapare blev detta ännu tydligare. Modebilden lanserar traditionellt en idealbild av kläder på vissa människor i vissa miljöer. Allt beroende på tiden trender. Cindy Sherman leker fritt med dessa bilder och fram tumlar oväntade uttryck, en skön trettiotalsblondin som knyter händerna i ilska, en djävulsk MacBeth häxa som ler demoniskt osv.
Övertydliga bilder som är väl så estetiskt fulländade som modefotografernas, men som har en helt annan udd i innehållet. Ofta har situationerna eller känslorna i bilderna kommit till spontant, utlösta av kläderna, ljuset och stämningen Cindy Sherman arrangerat.

Eller som hon säger ”dom har kokat i hjärnan, plötsligt hoppar dom fram”. Spontana imitationer av livet runt omkring.
Konst – javisst. En självutlösande konst.”

Thore Soneson ( skrivet ca 1985 )