Etikettarkiv: gammelmedia

Ta #journalistroll på allvar

I veckan som gick har journalisten Anders Mildner väckt liv i och dragit igång debatten om vilken roll journalistiken kan och skall ha i boken ”Vad väntar runt hörnet”. Hans timing att väcka frågan är strålande; i dessa flödande nättider har sociala medier visat vilken aktiv roll för vårt demokratiska och fria samhälle som Facebook och Twitter kan ha. Det folkliga upproret i Egypten och Al Jazeeras genomslag som publicister på nätet och i tv-kanalerna är bevis nog om någon skulle undra.

Det är en stor, övergripande och central fråga för framtidens medier han lyfter fram och driver med twittertaggen #journalistroll. Den handlar om en medieindustrin – om hur medierna finanseras, om vilka plattformer man publicerar på, hur de traditionella medierna inkorpererar och använder de sociala mediernas snabbhet och och engagemang i sin nyhetsbevakning.

Samtidigt som det är en stor fråga finns det akut risk för att diskussionen hamnar i två läger – traditionalisterna och nyskaparna. Till den första hör ”gammelmedierna”, papperstidningar och public service, till de nyskapande hör webb- och bloggjournalistik och nyskapande aggregerade medier som amerikanska Huffington Post.

Bloggen Same Same But Different sammanfattar diskussionen #journalistroll på ett initierat sätt och det är en bra startpunkt för den som vill fördjupa sig i vem som är vem i debatten.

På sin blogg ger mederådgivaren Paul Ronge en balanserad syn på skillnaden mellan journalistik och sociala medier skribenterna, han lyfter fram viktiga traditionella kvaliteter som nyhetsvärdering och konsekvensneutralitet som motorn i det journalistiska uppdraget och menar att sociala medierna drivs av en politisk agenda, en passion. Journalistik som titelsjuka? | Paul Ronge Media AB

I inlägget Journalister, journalistik och sociala medier lyfter frilansjournalisten Anders Thoresson fram en liknande balanserad syn på hur viktigt det är för de etablerade medierna att producera journalistik som med kvalitet och kunskap integrerar sociala medier i sitt material.

För det är inte antingen eller, det är både och vi som konsumenter och producenter av media och innehåll vill ha. Sammanhang, analys och nyhetsvärdering är begrepp som aldrig får tummas bort eller offras på nätjournalistikens och de sociala mediernas altare. Det tror jag de flesta inom journalistkåren är överens om.

För mig är en debatt om #publicservice roll i ett framtida medielandskap central. Vi får inte tappa den bredd, kompetens och kvalitete som finns i dessa oberoende medier. Och Sveriges Radio har insett detta, man gjorde under hösten 2010 en genomgripande kartläggning av det publicistiska fältet som det ser ut idag, på deras sajt finns #medieormen där man kan ta del av de visioner man har för framtiden under rubriken Journalistik 3.0.

Anders Mildner driver med sin roll som debattör och sociala medier ”apostel” viktiga frågor som alla mediearbetare måste engagera sig i. Har vi som journalister ett uppdrag att förvalta och hur ser det ut i dagens medielandskap? I detta sammanhang finns en annan diskussion, den om hur Journalistförbundet arbetar med frågor kring upphovsrätt, arbetsrätt och andra press-etiska frågor i dessa nättider. Här kunde man önska sig ett starkare förbund som driver frågor, inte agerar bromskloss som man har en tendens till idag.

För den stora frågan för mig är – hur skall framtidens medier behålla både kvalitet och snabbhet ? Både perspektiv och sammanhang och integrera rösterna från de sociala medierna i arbetet?

Många arbetar hårt med det idag och mycket görs på webben, men en varningslampa måste tändas – iPad publikationerna slukar ekonomiska resurser och exkluderar en mängd läsare. Där sätter sig de traditionella tidningshusen i Steve Jobs knä och riskerar att marginalisera sig istället för att utveckla webbpubliceringen, där finns läsare och där finns en annonspotential som missbrukas när man istället väljer Ipad vägen.


Annonser

Man får vad man betalar för – DN.se

…eller man betalar för vad man vill ha!
Alltså måste man som tidningsmakare i dagens allt bistrare tillvaro för de traditionella medierna fråga sig VAD skall man profilera sig på? Vilket innehåll kan attrahera så många läsare att tidningen kan överleva ?
Håkan Lindgrens debattinlägg i Dagens Nyheter är en bredsida som i många stycken slår in öppna dörrar; de allra flesta som producerar och skapar medieinnehåll vet att upphovsrätt kostar. Att de som skapar innehåll skall ha betalt. Alla framgångsrika webbbaserade musik och mediatjänster som Spotify och iTunes vet detta och håller på att få genomslag för detta. Allt fler betalar, att skriva rader som de jag citerar nedan är en elegant retorik men den är skriven från en skyttegrav där man tappat siktet på hur verkligheten förändrats.
”En generation som tycker att det är självklart att de inte kan förvänta sig betalt för sitt skapande arbete är en mycket vacker gåva till framtidens politiker och företagsledare. Vi borde inte vara så ivriga att ge dem den. Jag skulle hellre se en framtids­vision som går ut på att allt fler kan tjäna allt bättre på sitt eget skapande arbete.”

Där film- och musikskaparna bygger nya broar och ser möjligheter, där har den traditionella publicistiska världen svårare att anpassa sig till realiteterna. Många unga lägger sina mediepengar på uppkoppling och bredband, de läser webbtidningar om de läser nyhetsmedier överhuvudtaget. Alla tidningshusens webbsatsningar går med mer eller mindre förlust, det finns mängder av siffror och statistisk som bekräftar detta för den som vill söka informationen.
Problemet i mediebranschen är – extremt förenklat – som jag skrev inledningsvis, att man betalar för vad man vill ha. Detta har de flesta inom ”gammelmedia” insett för sent, de har precis som Lindgren skriver förlorat en generation för att de alldeles för sent insett att nyhetsflödet de erbjuder idag finns att läsa på så många andra ställen. Gratis.

Alternativet är inte att tillfredsställa alla och bli utslätad eller för allmän, alternativet är att bli mycket bättre på att skapa det exklusiva, det genomarbetade, det grävande och det unika. Då kan man hitta former för att ta betalt på nätet, då kan man behålla läsare och annonsörer.

Man får vad man betalar för – DN.se

Därför skulle jag aldrig anställa mig själv

Så skriver krönikören, fd chefredaktören Peppe Engberg för Arbetet i Malmö ( som han medverkade till att lägga ned ), i en krönika i Dagens PS. Denna nätbaserade medienyhetssajt är en av dem som lever på att rewrita andra journalisters och mediers arbete, dra till sig annonser och med snabba klick öka sina läsartal. Det är smart, rubrikvänligt och som man skriver i sin tag-line – News Digests for busy people.

Peppe Engbergs krönika handlar om det som är på alla traditionella dagstidningars agenda just nu – hur överleva i den nya nätekonomin ? Hur finansiera kärnan i sina medier, de undersökande, unika och grävande reportagen som gör skillnad? I en tid när underskotten står som röda UTROPSTECKEN! Man gör rubrikjournalistik, betalar avgiften till nyhetsbyrån TT som levererar stor del av materialet, men gör sällan mera än klipper och klistrar.

Att det är ekonomiskt kris för gammelmedia är ingen nyhet, den senaste effekten är att DNs nya chefredaktör har drastiskt sparkat hela redaktionen och nyanställer en slimmad skara medarbetare.

Varför skulle han då Peppe Engberg aldrig anställa sig själv? Jo han har nyligen startat en PR-byrå och insett hur denna bransch fungerar. ”Med Göran Persson vet vi att slutförvaringen numera sker i PR-branschen. Och här möts makten och dess granskare återigen.”
Hans analys av sig själv och ett antal andra namnkunniga journalister som byggt sitt förtreonde på kritiska granskningar av makt- och politik och nu bytt sida till ”fienden” är riktigt roande, träffsäker och fylld av namedropping och skvallerfakta. Hans analys av PR-branschen är lika klar, här handlar det om att sälja sina uppdragsgivares produkter, annars blir det ingen pengar i lönekuvertet. Och det är där alla dessa namnkunniga sidbytare blir obekväma. De är vana att handskas med ”fina” nyheter, inte säljargument hur snyggt de än är förpackade i livsstils jargong och klimatsamveten och det är den sortens journalister Pepe vill ha i sin byrå.

Men grundsatsen Peppe Engberg inte berör är att medier som Dagens PS till stora delar glider omkring och håvar in vinsterna av den traditionella pressens arbete. Frågan blir till slut – vilka media vill vi ha ? Snabba, säljande nättidningar eller djupdykande och kritiska dagstidningar med nätpublikationer som levererar och tar ett publicistiskt ansvar? Jag tvekar inte och fortsätter läsa DN, SvD, The Guardian, NY Times och alla andra ”gammelmedier” på nätet.

DagensPS.se – Därför skulle jag aldrig anställa mig själv