Etikettarkiv: fotografi

Skånsk fotovinter i Christer Strömholms anda

Det är mycket Christer Strömholm nu. Det är mycket svensk fotografi nu. Det är en alldeles utmärkt vintersäsong för fotografiet i Malmö och Helsingborg där Moderna Museet, Dunkers och Fotografins rum alla vimlar av bild. Bild som konst, som dokumentär, som personliga avtryck, som livsberättelser. Hela spektrat finns med i de stora utställningarna.

På Moderna Museet Malmö tar man med ”Ett sätt att leva” (vernissage lörd 1a febr) avstamp i Christer Strömholm och hans betydelse för svensk fotografi, hans roll som lärare, inspiratör och förebild. Urvalet bilder ur samlingen spänner över hela hans bildliv, en prolog om man så vill till den stora retrospektiven ”Post Scriptum” som öppnar nästa helg på Dunkers i Helsingborg.

CHR_@JohnSWebb

Porträtt av Christer Strömholm – @John S Webb (avfotograferat av Thore Soneson)

Strömholms tidiga alster från FotoForm tiden i Tyskland är fotografi som grafisk form och suggestiva övningar i skuggspel och komposition. Att återse dem i Gunnar Smolianskys valörrika kopior är en ren njutning, en lektion i bild. Hela utställningen med över 300 fotografier och 29 deltagande fotografer är som en odyssé över svenskt foto från femtiotalet till idag, med en imponerande spännvidd från det personligt introspektiva till det personligt dokumentära.

Det känns fel att namnge vissa fotografer framför andra i denna expose men självklara namn som Anders Petersen, Denise Grünstein, Tuija Lindström, Lars Tunbjörk och Dawid finns där liksom mindre kända men mycket sevärda namn som Yngve Baum och Nina Korhonen. För att nämna några. Det är en guldgruva för alla konst- och fotointresserade att vandra genom utställningen, här finns så mycket bildupplevelse och uttryck att man behöver god tid och kanske flera besök. Ändå måste jag peka på att det finns svenska fotografer som fångat tidsandan och gjort stora personliga avtryck i svenska fotolandskapet som saknas – Åke Hedström och Micke Berg är två namn som borde vara representerade och utvalda. Det finns flera.

Insprängt i ”Ett sätt att leva” finns också tre fotografer som är mitt i samtidens uttryck – Martin Bogren, JH Engström och Anna Clarén – svartvita sviten ”Lowlands” av Bogren står ut i sin stämningsrika skildring av hur skånska slätten formar existensen och individen. JH Engström visar delar av den pågående serien ”Tout va bien” och Anna Clarén sviten ”Holding”, bådas rum är starkt personliga skildringar, färgladdade och fyllda av emotionella och utlämnande ögonblick. Anna Clarén ställer parallellt med Moderna utställningen ut sin svit ”Close to Home”Fotografins rum i Malmö.

Martin Bogren ur ”Lowlands” Anna Clarén ur ”Holding”JH Engström ur Tout va bien

Att fotokonsten fått ett stort uppsving beror enligt somliga tänkare på att den digitala tekniken gjort att alla i dag fotograferar med sina mobiler och är intresserade av bild och berättande; att nätet är en svallvåg av fotografiska bilder som aldrig sinar gör att man lockas att se mera – och det är isåfall bara positivt. Återigen andra pekar på hur publiksuccen för Fotografiska i Stockholm spridit intresset över landet och det är ingen slump att man ställt ut och producerat Clarén och Bogren eller att ”Post Scriptum” till en del är producerat av Fotografiska tillsammans med Strömholms Estate.

Om Moderna utställningen ”Ett sätt att leva” är ett måste att se är ”Post Scriptum” på Dunkers kulturhus som har vernissage den 7e februari en obligatorisk utställning. Det finns inga ursäkter att missa den, både om man har följt CHR genom åren eller om man bara har ytligt intresse av svensk fotografi och  vagt vet vem Christer Strömholm är. I en text på min blogg om utställningen på Fotografiska skrev jag om det ”arbetsrum” som var centralt där och jag hoppas finns med i Helsingborg att – ”Dagens digitala photoshoppare kan bara drömma om det manuella mörkrumsarbetets omständiga och mjuka pjättningar som CHR instruerade…”.
https://medieman.wordpress.com/2012/08/24/chr-fotografiska-minnesbilder/

Ur sviten ”Vännerna på Place Blanche” av Christer Strömholm.
© Christer Strömholm/Strömholm Estate

Och som om dessa utställningar inte var nog – i vår visar Malmö konsthall Gerry Johansson (en av fotograferna  på Moderna) som är en av svensk fotografis ”doldisar” med ett starkt visuellt bildspråk.Den utställningen liksom Moderna Museet Malmös digra program med samtal och filmvisningar under våren 2014 kommer jag att återvända till.

PS – under hela utställningen i Malmö visas också JH Engströms film om Anders Petersen och Maud Nycanders film om Inta Ruka, ”Fotografen från Riga”. Missa inte ! 

Rekommenderar

Om kritiken mot Fotografiska och Moderna Museet

Avtalsbrotten blir allt fler och Fotografiska i Stockholm framstår som allt mer amatörmässiga i sitt sätt att skapa avtal, nu går världskända Mary Ellen Mark ut med sin kritik – Ny kritik mot Fotografiska: ”Jag blev helt förkrossad” – Kultur | SVT.se.

De två fotografer som satte en dynamitgubbe mitt i den explosiv grytan,  Micke Berg och Ewa Stackelberg har startat ett mindre uppror! Bra! Alla dessa hierarkier inom konst- och museivärlden gynnar oftast bara den lilla klick etablerade som institutionerna slåss om att ställa ut, alla andra skall buga i dörren och be om audiens. Pyramiden i den här världen är väldigt brant och det behövs diskussioner.
Nu har Fotografiska gjort ett självmål som dragit igång en debatt om muntliga avtal gäller eller inte, en debatt som i förlängningen handlar om vem om skall få visa upp sig på parnassen. Det är en alldeles nödvändig diskussion.

Men jag tycker man skall skilja på två saker – de offentligt finansierade institutionerna som Moderna Museet och de privata som Fotografiska.
Privata konsthallar och museer är ofta startade av mecenater eller samlare som vill sprida glans över sina samlingar och starta konsthallar – läs Sven Harrys. Deras agenda är inte att ha en agenda som grundar sig i ett intresse för konsten som en del i vår kulturella samtal och liv, deras agenda är att profilera sin linje, sitt marknadsvärde.
Moderna Museet och andra institutioner bör kunna ha en vidare blick, inte fokusera på säljande namn utan spegla och lyfta fram vad som är intressant och värdefullt i konstens/fotografins landskap. Där finns mycket att önska…

Därför är det i mina ögon inte märkligt att Fotografiska drivs av kommersiella skäl. Att man bjuder in med den sortens förbehåll att en fotograf inte skall ställa ut någon annanstans under en period. Det märkliga är att man tror sig kunna komma undan med avtalsbrott utan att det skapar svallvågor som den nuvarande.

Istället borde man rent taktiskt vara supertydliga som i affärsvärlden och binda upp de fotografer man vill ställa ut med tydliga avtal. Och följa dom. Inte agera amatörmässig som nu.

Thore Soneson @thoson

CHR. / Fotografiska minnesbilder

Idag är det vernissage på Fotografiska i Stockholm på en stor och generös retrospektiv av Christer Strömholms foto och liv som fotograf. Utställningen är sammanställd av Joakim Strömholm och kuratorn Maria Patomella och det har blivit en nyfiken upptäcktsresa genom ett stort konstnärskap.

Vi som sett och följt CHR:s bilder genom åren hittar de flesta och de mest uppskattade porträtten och resebilderna, men samtidigt en hel del nya vinklar och ögonblick. Personligen stannar jag länge och fascinerat i hans ”arbetsrum”; där hänger kontaktkartor och kopior med markeringar till kopisterna. En frikostig inblick i de konstnärliga verktygen han förfinade under ett långt yrkesliv. Dagens digitala photoshoppare kan bara drömma om det manuella mörkrumsarbetets omständiga och mjuka pjättningar som CHR instruerade.

Instruktioner till kopisten om hur "Den vita damen" skall framställas i mörkrummet.

Instruktioner till kopisten om hur ”Den vita damen” skall framställas i mörkrummet.

Det är en imponerande och väldigt generöst gjord utställning, med montrar där allt från ID-kort, pass, en pipa, krognotor och lappar med telefonnummer till vännerna från Place Blanche ligger på display.

Snapshot ur en av Christer Strömholms minnesmontrar på utställningen CHR.

Snapshot ur en av Christer Strömholms minnesmontrar på utställningen CHR.

De klassiska bilderna med den vita damen hänger i en svit i första rummet. Innanför det ett flöde av resebilder från Spanien, från Paris, New York; en svit dödsbilder kopierade av Christer Landegren i en mörk och trolsk ”krypta” och ett hörn med Fotoformsviten från LIDO som Gunnar Smoliansky kopierade i början av 1990-talet.

Vännerna från Place Blanche fyller ett helt rum, det är rött rum med många, kärleksfullt och respektfullt tagna bilder av de transsexuella vänner Christer mötte och levde med i Paris.

Boken ”Post Scriptum” sammanställd av Joakim Strömholm och Patric Leo är en drygt två kilo tung biografi, en elegant och välgjord volym med det mesta av ”Den store svensken” som Christer Strömholm kallas i fotokretsar världen över. Ett värdigt epitet!

CHR. / Kommande utställningar / Museet / Startsida – Fotografiska – En världsplats för fotografi.

En meditation över minnet, tiden och färgen

Idag öppnar Malmö konsthall två utställningar – en meditation över filmmaterialet av Alexander Gutke och en slags forskningsresa efter den fjärde dimensionen av Tauba Auerbach. Det är två kontrasterande utställningar – en målerisk och ljus och en på ytan mörkt teknologisk.

I Alexander Gutkes "Exploded View" färdas vi genom en diaprojektor av märket Kodak Carousel och ser insidan; skiva för skiva, bild för bild – genom seriens 81 diabilder.

För det malmöbaserade Alexander Gutke gör i sina filmiska och visuellt perfekta installationer är att dissekera filmens materialitet – han iscensätter en kameraåkning genom en celluloid filmremsa där damm, repor och tiden rusar mot min blick.

En framåtrörelse som får mig att fundera över min hjärnas mekanik och funktion, hur många synintryck finns inte lagrade där? Men hur skapas bilderna i synapserna?

Det han gestaltar är med hans egna ord – ”en meditation över materialet” – en slags betraktelse över tidens gång och det förgängliga i de visuella uttrycken. Ljusets anatomi och visuella spår. Vi ser och vi minns med hjälp av tekniken.

Det här syns som tydligast i en fotografisk serie ”9 – 5” har Alexander Gutke fotograferat ljuset i sin atelje, en avbildning av färgtemperaturen. Ett av de mera subtila verken är ”Lighthouse” – där vi får följa hur ljuset faller igenom en slide i en diaprojektor när den rör sig 360 grader. Han beskriver sina arbete på utställningen som är en retrospektiv över tio års verksamhet med orden en ”sömlös loop”, en meditation över minnet, tiden och tekniken.

Tauba Auerbach "fold painting"

Amerikanska Tauba Auerbach försöker i en del av sin utställning förstå och kanske rent av gestalta det fjärde spektrat i vårt färgseende, den ”tetrokromatiska”. Det mänskliga ögat har receptorer för tre färger: rött, grönt och blått. Men Tauba har fascinerats av en teori om en fjärde receptor, ett färgseende som enbart en liten del kvinnor påstås ha.

En serie hon kallar ”RGB cube”, ett slags böcker som sprutmålats i olika vinklar och intensitet, är en gestaltning för sökandet efter denna fjärde dimension. Om den finns vet ingen, men i sitt sökande skapar Tauba abstrakta och måleriska objekt och ”veck”målningar som lyser i ett slags koloristiskt glädjerus i den stora ljusgården mitt i konsthallen. Estetiskt och elegant men väldigt abstrakt.

Thore Soneson

Fotokonst som en lekfull associationskedja

Cutting a Cake av Kristina Bengtsson och Katharina Kiebacher.

Hamnade på fotogalleriet [format] och rummet [format] i Malmö där ett fotografiskt projekt har installerats – en visuell dialog mellan två konstnärer. Affischbilden visar två röda byggnader i ett jordbrukslandskap, två hus med två olika funktioner ser det ut som. Det ena bostad, det andra någon form av lada, lager, industri.

Vardagliga fragmentariskt tagna foton som kommunicerar med varandra. Eller associationer som skapar nya samband och tankar. Formen med parvis uppställda bilder leder mig in i dessa banor; idylliskt nordisk vintervy möter ökentorr sand, postfack med reklamblad möter grå betongplattor med vindruvor. En man i en swimmingpool klamrar sig fast vid kanten medan en muskulös man poserar på en idrottsanläggning.

Visuella spegeleffekter och kommenterande stilleben, fotokonst som en lekfull associationskedja som skapar sig en bild av samtiden. Vad du än gör med ett foto tagit i någon form av verklig omgivning, kommer den alltid att vara en avbild av världen. Du ser vad du ser, du ser med dina kulturella glasögon och kodar av vad du ser utifrån dina referenser.

Utställningen är ett projekt av Kristina Bengtsson och Katharina Kiebacher, heter ”Cutting a Cake” och fotografiskt är det en kombination av dokumenterande snapshots och arrangerade porträtt. Men det är samtidigt resultatet av ett kreativt samarbete med rötterna i surrealistiska experiment eller som det står på galleriets hemsida – ”I litteratur och bildkonst har denna metod för dialogiska samarbeten mellan flera konstnärer utvecklats ytterligare sedan 1920-talet, när Cadavre Exquis var i sitt startskede.”

Att ställa in sitt arbete i en sådan konstkontext ställer förväntningar på projektet – surrealisternas metod att låta det vardagliga spilla över i det fantastiska, drömmens upplösningen av logiken är en stark ådra i fotografiets historia – men här handlar det inte om en metodisk undersökning, här är det mycket mer lustfyllt och impulsivt. Med en hel del olika lager av associationer.

Elin Berge, Drottninglandet

På ”stora” galleriet [format] visar Elin Berge sin svitDrottninglandet”, en serie porträtt av kvinnor från Thailand som lockats till ett liv i svenska Västerbotten. Det är ett väl genomfört bildreportage där det svenska vemodet möter en global världsordning där nya sociala sammanhang växer fram. En bild av Sverige idag.

THORE SONESON 2012 03 05

Cindy Sherman / självutlösande fotokonst

Denna text skrevs ca 1985 som ett porträtt av en konstnär i tiden. En text för ett magasin. Hittade texten uthamrad med en analog skrivmaskin på tre A4 papper och skrev in den ord för ord, utan att redigera ens ett syntaxfel. Minns däremot inte var den publicerades. Att läsa den med dagens glasögon, speglar nog både den tid den skrevs i och mina visuella, filmiska intressen. 

Den aktuella utställningen på Moderna Museet Malmö – ”Ladies and Gentlemen! Med kameran som spegel” innehåller bland mycket annat ett urval av Cindy Shermans ”Film Stills” .

”Hon är ett levande exempel på att dagens konst är en mediakonst. En konst där inspirationen kommer från filmer. Från modetidningar, från idolbilder, från det ständiga flödet av idealiserat liv som vi lever mitt i. Dagens konst är bildkonsten, den fotografiska, videon, filmen, tidningarnas annonser.

Det är detta Cindy Sherman tagit fasta på i sina fotografier av sig själv. I hundratals bilder har hon exploaterat ingen annan än sig själv. Förklädd och sminkad, utlämna eller hemlighetsfull, har hon ironiserat, lekt och maskerat sig framför spegeln, arrangerat ljus, poserat och använt självutlösaren på kameran.

Att se hennes bilder är som att titta på en film, en serie på tv, bläddra i en tidning. Man känner igen kvinnotyperna och rollspelen som Cindy Sherman agerar fram, man skrattar eller tänker efter, blir obehagligt berörd.
Denna självutlösande konst är också självutlämnande och Cindy Shermans rötter i New Yorks new wave under mitten av sjuttiotalet är tydliga.
Där var performancekonsten det hetaste, det mest provocerande. Artister använde sig själv som konstföremål, videon dokumenterade deras gallerishower nere i det då ruffliga och avant-garde doftande SoHo. Men Cindy Sherman tog ett steg till. Hon gjorde sina performance i sin egen studio, använde fotografiet och väl avvägda noggrant planerade scenarier.

Ett fruset ögonblick, en pose som laddas med betydelser återskapade ur mediavirveln runt omkring henne. En retro-konst. Hennes tidiga svart-vita bilder heter alla ”Untitled Film Stills”, bara numreringen skiftar.

– Jag njuter av att ha kontroll, att vara både regissör och skådespelare, har Cindy Sherman sagt om sitt sätt att arbeta. Mina ”Film Stills” är bilder jag lagrat upp under uppväxten, bilder av karaktärer. Oftast ur filmer.

Karaktärerna hon formar är nostalgiska, drömlika, kvinnor i filmiska situationer. Utslängda på motelsängar, under parasoll på stranden, i köket mellan tvätten och matlagningen.
I många av Cindy Shermans tidiga bilder leker hon med sexualiteten, spelar nattlig vamp, tonårsoskuld, stark latinsk moder, avkönad kontorsflicka. Kvinnoroller som oftast är stereotypa, precis som biograffilmerna generaliserar för att åskådaren skall känna igen typerna.
Det är femtiotalets kvinnobild hon gestaltar. En chic docka i franska romanser, en ärtig tonårstjej på beachen i amerikanska komedier, en jordnära och stark kvinna i italienska realistiska dramer.

Cindy Sherman Utan titel Stillbild #56, 1980 © Cindy Sherman. Courtesy the Artist and Metro Pictures Cindy Sherman - Moderna Museet Malmö - ”Ladies and Gentlemen! Med kameran som spegel”

Filmerna hade Cindy Sherman sett hemma på Long Island i den ständigt flimrande tv:n, på konstskolan i Buffalo i början på sjuttiotalet och på Manhattan biografer där den europeiska filmkulturen kunde göra sig hörd bland de amerikanska Hollywooddrömmarna.
Men mot slutet av sjuttiotalet blev 50 och 60-talen för trendiga som inspiration, nostalgi slog igenom överallt och Cindy Sherman började vända sitt intresse mot andra bilassociationer.
Resultatet blev en serie färgbilder, meterstora och avlånga, i samma proportioner som utvikningsbilderna i Playboy. Cindy Sherman gör dock realistiska bilder, fyllda av verklighet. Stilleben där känslorna blir det viktiga, inte rollspelet.
Men det är inte perioder eller pasticher hon skapar, det är snarare anti-bilder. Verkliga kvinnor istället för drömbilder.

– Jag lockas av tanken att människor som inte vet något om konst kan se min konst och uppskatta den utan att veta något om fotografisk eller konstnärlig historia, säger hon och gör sin position klar i konstvärlden.

Hon är inte intresserad av att göra revolter, kritisera annan fotografi, intellektualisera sitt arbete. Åtminstone inte utåt. Men samtidigt fungerar hennes bilder på två plan, Som känslomässiga uttryck, porträtt av människor i olika stämningar. Och som kommentarer till bildkonsten runt omkring oss, till mediaflödet.
De är inte narcissistiska och självupptagna, de går djupare än så. De är inte heller självbiografiska eller rena fantasier. De är trovärdiga karaktärer, hämtade ur en klassisk roman eller välskriven pjäs, skapade karaktärer i fotografins form.
Många av dessa bilder påminner också om filmer, färgmättade och stiliserade likt en Fassbinderbild ur ”Petra von Kants bittra tårar”. Eller skrikigt neonglättiga som miljöerna i ”Alien”.

Men det är bara kosmetika. Cindy Sherman har frigjort sig från direkta citat och leker nu fritt med sina egna figurer. Alltså sig själv. Nedbäddad mellan de svarta lakanen i en bild känner hon sig främmande, malplacerad. Närmast yrvaket betraktar hon en värld långt bort.
Igenkännbara känslor, möjliga att identifiera sig med och förstå. Uttrycksfullt likt en ny-expressionistisk målare som fångar det mest frustrerade eller existensiella ögonblicket.
Det här är starka bilder, fotografier man stannar upp vid, just för att de så utmanande och naket lyckas fånga kvinnan som exploaterad och utnyttjad.
Den utställning hon visade med sina ”utvikningsbilder”, etablerade Cindy Sherman i konstvärlden. Hennes bilder började säljas, hon steg ut ur avantgardet och in i blickfånget. Konstkritiker konkurrerade om att beskriva henne som postmodernist och ny-feminist.Hon blev också attackerad för att framställa kvinnan som traditionellt passiv och utstuderat mansobjekt. Ett argument man lätt vänder på och säger, ”det är så media-bilden är”.

Cindy Shermans bilder avslöjar stereotyperna, just genom att använda en form som en btraktare känner igen och fylla den med ett annat innehåll.
Media-konst alltså. På samma sätt som 60-talets pop-konstnärer använde serier och deras språk, använder Cindy Sherman fotografins formspråk.
När hon senare började göra bilder för annonskampanjer, mode-designers och klädskapare blev detta ännu tydligare. Modebilden lanserar traditionellt en idealbild av kläder på vissa människor i vissa miljöer. Allt beroende på tiden trender. Cindy Sherman leker fritt med dessa bilder och fram tumlar oväntade uttryck, en skön trettiotalsblondin som knyter händerna i ilska, en djävulsk MacBeth häxa som ler demoniskt osv.
Övertydliga bilder som är väl så estetiskt fulländade som modefotografernas, men som har en helt annan udd i innehållet. Ofta har situationerna eller känslorna i bilderna kommit till spontant, utlösta av kläderna, ljuset och stämningen Cindy Sherman arrangerat.

Eller som hon säger ”dom har kokat i hjärnan, plötsligt hoppar dom fram”. Spontana imitationer av livet runt omkring.
Konst – javisst. En självutlösande konst.”

Thore Soneson ( skrivet ca 1985 )


Foto som ögonblickets konst

Har vandrat runt på ett antal Fotografi-i-fokus utställningar i Malmö. Det slår mig att fotografiet är ett redskap, ett verktyg som kan leverera de mest skilda berättelser och visuella äventyr. Det är ett minnesverktyg, ett ögonblickets öga och en fantasimekanism.

En maskin för att frysa tid och tanke – kan man också påstå – utan att vara alltför pretentiös eller poetiskt snaskig.

Har inte räknat hur många utställningar foto-biennalen innehåller, men här finns klassiska fotografiska storheter som Mary Ellen Mark på Galleri Magnus Åklund och Åke Hedström på Fotografins rum, Galleri Ping-Pong och Malmö Konsthall Båda dessa fotografer får helsidor i dagspressen och stor uppmärksamhet. De recenseras och intervjuas, med all rätt, stort uppslagna och jag kommer att återvända till deras fotografiska verk.

Men det är i myllret av ett antal nya svenska och utländska konstnärer med foto som uttryck som det blir nyskapande och utmanande på ett annat sätt. Starkt laddat är det familjedrama som iranska men sverigebosatta Aida Chehrehgoshas iscensätter på Galleri Format, ett visuellt personligt drama. Där visar också Mårten Langes svartvita bildserie ”Anomalis”, blixtskarpa bilder som visar föremål och platser, laddade med en underton av våldsam verklighet, som dokumentation i en brottsutredning.

Aida Chehrehgosha, ”Till min mamma, pappa och två bröder.”
Recenserat i Helsingborgs dagblad http://hd.se/kultur/konst/2011/03/13/du-skall-drapa-din-fader-och-din/ och på konsttidningen Omkonst webbsida http://www.omkonst.com/11-lange-chehrehgosha.shtml.

Mårten Lange visar samtidigt en ny serie foto i samma stil – ”Landmarks” – på Skånes konstförening där ett urval konstnärer visar verk under temat ”det utvidgade fotografiet”. Här blandas Langes kraftfulla råhet med bla fantasifulla iscensättningar av Nadja Bournonville, en vindlande resa i symbolik och klassiska stilleben. I ett annat rum visar John Skoog ett urval printade kopior från en lokaltidning på 70-talet, Qvidinge Allehanda. Bilder som är rakt-på-sak-ögonblick ur vardagens händelser som med tidens förskjutningar blir en sorts ikonografi över en förlorad idyll.

Flera utställningar på ett antal andra gallerier visar vilken bredd fotografiet som konst har idag, allt från knivskarp studiolekar till flanörfotografi.Ett projekt utöver det vanliga är Michel Thomas serie My Face Book 2010. ”I am who I am but I can be someone else” där han under ett år iscensatte ett porträtt om dagen och publicerade dem som statusuppdateringar på Facebook. Det är en vindlande personlig resa där tankar, reflektioner och upptåg sätter tidens i relief.

Michel Thomas ”My Facebook”

Inte alla pressröster uppskattar den här bredden i fotografiets uttryck, bIldprofessorn Jan Lindström på Sydsvenskan är speciellt negativ och kategorisk när han avfärdar bredden inom nutida fotokonst med orden – ”Den magiska 125-delen av en sekund har reducerats till konst – och navelskådandet har blivit en dygd.” Att Lindström kommer från dagspressen och ser det dokumentära som det enda korrekta fotografiska uttrycket får stå för honom, men att sydsveriges största morgontidning visar en så total brist på intresse för fotografins möjligheter är beklämmande.

Själv tänker jag ägna dagen åt att bla gå på en visning av Åke Hedström på Fotografins rum. En fotograf som under mer än fyrtio år vägrat att begränsa sig till en form utan ständigt utmanat sig själv och sitt fotografiska öga.

http://kvp.expressen.se/kultur/1.2353086/biennal-med-tillbakblick

http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article1407196/Fotografens-kanslor-i-fokus.html