Etikettarkiv: filmdebatt

Film och konst kan aldrig reduceras till politiska pamfletter

I all anspråklöshet undrar jag vilket ansvar kulturskapare och filmare förväntas ta för sina verk. Om det verkligen är meningen att en film skall både skildra verkligheten och komma med förslag till hur den svenska verkligheten skall förändras socialt och politiskt.

Det är iallafall vad Aftonbladets kulturredaktör Åsa Lindeborg vill att Ruben Östlunds film ”Play” skall göra i sin artikel Provokation utan ansvar. Att som Östlund gör berätta om en verklighet där mörkhyade tonåringar rånar vita, där inga vuxna ingriper och göra det med en tydligt filmisk och estetiskt hållning – det är ansvarslöst och inte politiskt korrekt.

Film och kultur i vid mening är inte och kommer aldrig i mina ögon att vara programförklaringar för politiskt sociala förändringar eller pamfletter för ”goda” avsikter. En film som ”Play” är en berättelse som konsekvent väljer att ligga så nära verkligheten som möjligt – i sin filmiska redovisande stil, sin skildring av ett socialt utanförskap och i sitt absoluta förnekande av att komma med moraliska uppmaningar.

All moral och eftertanke lägger Ruben Östlund i betraktarens ögon. Och det är här Åsa Linderborg kräver ansvar av konstnären att komma med någon form av väg ut ur den sociala och moraliska återvändsgränd där tonårsrånarna befinner sig.

Linderborg går så långt att hon menar att filmkritikerkåren och medierna är moraliskt korrupta som inte talar klarspråk om den estetiska fälla ”Play” lockar in andra unga och vilsna medborgare i. Som om filmen skulle vara  en propagandatrailer för SD !

Den andra politiska poängen Linderborg gör i sin utfall mot filmen ”Play” är att referera Jonas Hassan Khemiris artikel i DN ”47 anledningar till att…” så att Aftonbladets läsare skall läsa hans inlägg som en anklagelseakt mot filmen. I själva verket skriver han ”Jag grät för att moralisk konst gör mig livstrött och fascistisk konst gör mig livrädd och kanske är det så att en modig film alltid är farlig i fel händer.” Det är ett tanke med många fler nyanser och lager än vad Linderborg tillskriver det när hon menar att Khemiri kallat filmen ”…rentav fascistoid”.

Jag läser Khemiris 47 punkter som ett lika stark konstnärligt verk som Ruben Östlunds ”Play”. Och starka upplevelser försätter oss betraktare och läsare i ett hudlöst oskyddad läge, ett tillstånd där reaktionen provar och utsätter oss för sanningar, avslöjande och obehagliga på samma gång.

Att skapa uppbyggliga pamfletter för social förändring är inte och kommer aldrig att kunna vara konst.

Thore Soneson

 

 

Annonser

Den svenska filmkritiken – korrumperad och en del av filmkrisen ?

Svensk filmkritik har debatterats i spalterna och i etern. Igen. Ursprunget är att Ulrika Kärnborg, som är litteraturkritiker på Aftonbladet, sett en film som hyllats av kritiken men som enligt henne inte levde upp till de goda omdömen den fått. Om detta skrev hon en krönika den 23 nov – Kritikerna en del av den svenska filmkrisen?

Utifrån detta drar en animerad debatt igång i SvTs Debatt om filmkritikernas roll för svensk film. Är de supporters bara för att en film är svensk och har stämpeln ”kvalitetsfilm”? Eller för att kritikerna spelar tennis med producenter?

Debatt om filmkritikens roll är bra – och många känner sig kallade. Men i det blurriga och hopplöst snackiga Debatt – sänt den 25 nov – på SvT blandas alla argument och former av kritik samman – kvällstidningarnas betyg och bristen på filmkulturellt kunniga kritiker. Vänskapsbetyg och kulturredaktörers sätt att spetsa uppdrag för att skapa rubriker.

Aftonbladets filmkritiker Jan-Olov Andersson fick svara för alla kritiker och försvarade sig själv. Ingen kritiker från de mer filmkulturella tidskrifterna fanns med – inte heller någon redaktör som Gunnar Bergdahl på HD. Kanske skall det ses som ett betyg på Debatt – ett käbbelprogram som oftast är grälsjukt och snuttifierat.  På SvTs nystartade Debattsajt kan man följa en del mer eftertänksamma inlägg och söka sig vidare till det svar Hynek Pallas skrev som helt tar ned den högt viftande Ulrika Kärnborg på jorden.

”Som aktivt debatterande kritiker och medlem av filmkritikerförbundets styrelse kan jag helt avfärda att kritiker i allmänhet skulle ”känna sig som en förlängd branscharm”. Vi har heller inte ”intalat konsumenterna att allt är väl på den svenska filmfronten”.” Hynek Pallas

http://svtdebatt.se/2010/11/vi-kritiker-haller-inte-svensk-film-om-ryggen/

http://hynek-pallas.blogspot.com/2010/11/filmkritik-avsnitt-tusen.html

Jag hittade till diskussionen om svensk filmkritik genom ett inlägg av DNs TV-krönikör Johan Croneman som – i vanlig ordning var vasst skarpsynt – för SvTs Debatt har jag för länge sedan satt på hyllan märkt tidsslukande meningslöshet.

”En grupp korrumperade, obegåvade filmkritiker styr alltså hela svensk films utveckling. Och framtid. Jösses.”

Johan Croneman: Debattresan – DN.se.

Den verkligt seriösa diskussion som svenska filmskapare behöver för att höja sin filmkulturella status är ganska frånvarande i dessa inlägg som mest försvarar sina egna ståndpunkter. Som så ofta.

Men tänk er själva vad den franska nya vågen skulle varit utan filmkritiker som för att bevisa sina teser själv börjar göra film – namn som Godard, Trauffaut och Agnes Varda var alla skribenter, konstnärligt och intellektuellt utmanande.

Det är den sortens filmdebatt som svensk film behöver. En filmmakare har tagit bladet från munnen i den här diskussionen och han efterlyser precis en sådan diskussion – om berättarkonsten och hur den kan förnyas, fördjupas och vara en viktig del i det svenska filmsamtalet.

”I grunden handlar det om att berättarkonsten inte tas på allvar inom svensk film, utan att allt fokus hamnar på regissörens formambitioner. Något som märktes väl i Debatt i torsdags, där kritiker, producenter och flertalet regissör fick komma tills medan man inte såg skymten av en enda manusförfattare.” Tomas Amlöv, producent Timelock Film AB

http://svtdebatt.se/2010/12/svensk-film-misshandlas-av-inkompententa-kritiker/