Kategoriarkiv: Uncategorized

Konstmaraton på Venedig biennalen

Årets Venedigbiennal är en fullmatad konstmara, ett maratonlopp där man skall avverka den officiella och storslagna encyklopediska utställningen, de nationella paviljongerna i Giardini och Arsenale. Och ett antal nationella utställningar i palats, kyrkor och i konstrum ute i stadens vindlande gränder och kanaler.
Men maratonlopp gör man inte otränad, konstupplevelser av den här sortens ställer samma krav på träning – att se samtida konst kräver att du sett samtida konst så du kan relatera till och ha referenser för att få maximalt utbyte av upplevelserna. Men vissa konstnärer har ett tilltal och en direkthet som lyfter ut verken ur konstens interna språkuniversum, här några reflektioner från mina dagar på biennalen 2013.

Som den kinesiske dissidenten och konstnären Ai WeiWei som trots tre utställningar och inbjudan från Tyskland/Frakrike inte får utresetillstånd från sin hemort Beijing. Hans verk är självklara – sex stålkistor med miniatyrscenerier från husarresten 2011 där en realistisk dockliknande Ai WeiWei äter, sover, sitter på toaletten; ständigt övervakad av uniformerade vakter. Ett rum fyllt av uträtade armeringsjärn från raserade, fuskbyggda skolor som föll samman under jordbävningarna 2008. Ett palatsrum med 886 trebenta träpallar som fanns i alla kinesiska hus före kulturrevolutionen. Det är samtidskultur där lager på lager av systemkritik och folkkultur läggs samman för att i konstens rum framställa politiskt laddade uttryck.

AiWeiWei_S.A.C.R.E.D_1

En av tablåerna i Ai WeiWeis verk S.A.C.R.E.D. Foto / Thore Soneson

Lite av samma styrka finns i den installation filmaren och konstnären Richard Mosse visar i den irländska paviljongen med verket The Enclave. Filmat med infrarött filter i inbördeskrigets Republiken Kongo, visar han rebellernas övergivna skyttegravar i djungeln, flyktinglägrens myller av barn och kvinnor, soldatlik på vägarna som plundrats på kängor, barn som sjunger i skolan och glatt tränar akrobatik; allt projicerat på ett tiotal dukar i ett mörkt rum med tung musik från insamlat ljud under resorna.

Det är tungt och våldsamt, plågsamt vackra vyer där grönskan blir rosa med den infraröda tekniken. En resa ned i helvetet där en glänsande teknik och steadycambilder får det dokumentära att sväva, en briljans som gör att man ser igenom nyhetsvåldets så programmatiskt kalla redovisning och med öppna ögon ser verkligheten.

MSHangover

Ragnar Kjartanssons verk M/S Hangover flyter fram med blåsorkestern i den marina bassängen i Arsenale. Foto Thore Soneson

När isländske Ragnar Kjartansson iscensätter en båttur i den gamla marina bassängen Arsenale med M/S Hangover och en blåsorkester som sprider melankoliska toner, då blir jag som åskådare en del av verket; Kjartansson placerar mig på en illusorisk klippa i havet där tillvaron flyter fram likt en solnedgångsmässa. Reflektionen kring meningen med detta överlämnar han helt till dig som betraktare och dina känslor. Vackert så!

M/S Hangover är ett guldkorn i detta kakafoniska flöde av konst som myllar i Venedig hela hösten, ett annat är den stillsamma performance Tino Sehgal iscensatt i den första salen på den officiella utställningen ”The Encyclopedic Palace”. Det finns ingen info eller titel på verket där två skådespelare/dansare sitter mitt på golvet och pratsjunger, improviserar rörelser och ord som de uppfinner i stunden. De spelar med varandra i en slags performancesymfoni som liknar en beatbox rap. Verket har belönats med Biennalens stora pris och för mig handlar det handlar om kommunikation, om att gestalta hur språket och kroppen föder närhet och kontakt mellan individer. Djupt humanistiskt och vackert!

Ett av Venedigbiennalens mest omskrivna och fotograferade verk är utan tvekan Alfredo Jarr´s stora modell av Giardini, parken och paviljongerna som han låter sjunka ned i ett brunt vatten och sedan återvända ur den murriga avloppssörjan. Visst är det fascinerande att ta del av detta i staden som alla profetior dömt till att långsamt sjunka ned i den adriatiska lagunen. Men verket har en annan udd, det blir en symbolisk bild av den ”gamla” ekonomin där världens stora nationer tävlade med konst, byggde monumentala palats för att visa den ”godkända” konsten.

Jarr

Alfredo Jarr´s verk ”Venezia, Venezia” sjunker och höjer sig ur vattnet. Foto Thore Soneson

Den stora utställningen av curatorn Massimiliano Gioni är ett kaleidoskopiskt flöde av särlingsverk och konstnärer som stakat ut sin egen väg genom livet och kombinerat livsåskådning, skapande och samlande. Från Hilma af Klint till Alistair Crowley, från Carl Jung och Rudolf Steiner till den centrala del av utställningen där Cindy Sherman i ett eget urval fokuserat på hur människan avbildats, från realistisk skulptur till porträtt och sina egna samlaralbum där hon fotograferat poserande transvestiter i research för sina egna porträtt.

Cindy SHerman_private collection

Cindy Sherman visar privata album med porträtt av transvestiter, en slags minnesalbum och research för hennes egna fotografiska verk.

JesperJust

Stillbild ur Jesper Just´s videoinstallation ”Intercourses”.

Det finns mängder av intryck att förmedla men mest vill jag ändå lyfta fram de politiskt starka och samtidskritiska verken; ryska pavoiljongen där Vadim Zakharov låter ett guldregn av mynt flöda över kvinnliga besökare medan männen får knäböja på våningen ovanför; den danske videokonstnären Jesper Just som förvandlar rummen till en ödesmättad hadesvandring genom ett kinesiskt wasteland (en fejkad fransk storstad med Eiffeltorn och allt) där tre svarta män är de enda överlevande och den engelska paviljongen där Jeremy Deller låter David Bowies androgyna sjuttiotalslåt ”The man who sold the world” möta den nutida råa kapitalet symboliserad av miljardären Roman Abramovichs lustjakt.

Dellers politiska ironi är vass, han teckningar av brittiska soldater som sitter fängslade för krigsbrott samtidigt som besökarna bjuds på te, ”have a coupa mate”…(Läs mer: The Guardians flödiga bevakning av Jeremy Dellers verk.)

Bowie_Marstour

David Bowie fångad av en pressfotograf under sin Ziggy Stardust turne 1973.

I den grekiska paviljongen visar Stefanos Tsivopoulos i två visuellt starka videofilmer kontrasterna mellan metallsamlaren på soptippen och den rika damen som gör origami blommor av eurosedlar. Samtidigt som han berättar om olika alternativa valutor och ekonomiska system. Och i den israeliska har konstnären Gilad Ratman symboliskt grävt en tunnel genom gallerigolvet där palestinier och israeler gemensamt försöker samla ihop spåren av tidigare kulturer som byggts över av bosättningar.

Konst som denna är samtida, kritisk och aktuell. Använder video, installationer, foto och text, vaskar fram berättelser och reflektioner ut verklighetens väv. Det är mycket stora gester och ord, mycket information och metanivåer.

Walter de Maria_Apollo's Ecstasy

Det magnifikt symmetriska verket Apollos Ecstasy av Walter de Maria glöder i ett av de vackert restaurerade hallarna i Arsenale. Foto Thore Soneson

Inte underligt att många kritiker reflekterat över kontrasten mot allt detta, en av de gamla hallarna i arsenalen där teglet, stålbalkarna och betonggolvet framhäver skönheten i Walter de Marias skulpturverk Apollo’s Ecstasy där tjugo bronsstänger placerats ut i en perfekt symmetrisk form och glöder av harmoni. Överväldigande och vackert !

Thore Soneson

Annonser

Atletiskt i sommar

#2013 Vårens och försommarens utmaning – jag producerar fotbollskonst i Växjö – ”Atletiskt” / http://bit.ly/TkE6q2

FOTBOLL OCH KONST / LEK OCH KAMP

Atlet (grekiska athletes, kämpe)

Utställningen har vernissage den 20 juni och pågår över sommaren till den 25 augusti. Under sommaren är Sverige och Växjö värdar för UEFA Dam-EM 2013.

ATLETISKT är en konstutställning som med lekfullt allvar utforskar gränserna och fältet mellan två kulturformer – konst och fotboll. Lek för att så mycket idrott och spel bygger på gemensamma aktiviteter. Kamp för att så mycket idrott och spel utvecklats till att vinna till varje pris. De individuella och fysiska gränserna tänjs till ibland oproportionerliga insatser.

Utställningen tar sitt avstamp i fotbollen och kommer att ha två spår – interaktivitet där konsten involverar och bjuder in till deltagande verk i olika former och en mer idebaserad del där verken speglar och kommenterar både det kroppsliga och det lekfulla, kampen och spelet i sporten och konsten.

Det finns fler beröringspunkter mellan konstens och idrottens arenor än man kan tro. Konstnären och atleten söker båda det unika; det skapande ögonblicket när det oväntade händer, det som bryter ett regelmönster och skapar en aha-upplevelse.

Mer på Växjö konsthalls hemsida …

Om min negligerade blogg

Ursäkta mig bästa blogg! Jag har negligerat dig till förmån för Facebook, jag har varit otrogen med Twitter och jag har ägnat mer uppmärksamhet åt att sprida andras tankar än att dela med av mina egna.

Det finns flera anledningarna; heltidsarbete på Kristianstads högskola med parallella film- och konstuppdrag; sociala mediers hierarki – läs alla är på FB; nätverkandet på Facebook skapar omedelbar kommunikation. Befinner mig ofta på flera ställen samtidigt, i tankarna iallafall. Det är stimulerande men ibland tvingas jag offra och svika det jag egentligen trivs allra bäst med – skrivandet.

På fredag hittar ni mig på Skånes konstförening där det är vernissage på Bjørn Wangens utställning ”NO.INGET.NADA.NULL.” och Ursula Nistrups ”Walls too thin”. Vi ses där !

Vernissagekort fre 23de på Skånes

Bjørn Wangen / Ursula Nistrup

Thore Soneson.

CHR. / Fotografiska minnesbilder

Idag är det vernissage på Fotografiska i Stockholm på en stor och generös retrospektiv av Christer Strömholms foto och liv som fotograf. Utställningen är sammanställd av Joakim Strömholm och kuratorn Maria Patomella och det har blivit en nyfiken upptäcktsresa genom ett stort konstnärskap.

Vi som sett och följt CHR:s bilder genom åren hittar de flesta och de mest uppskattade porträtten och resebilderna, men samtidigt en hel del nya vinklar och ögonblick. Personligen stannar jag länge och fascinerat i hans ”arbetsrum”; där hänger kontaktkartor och kopior med markeringar till kopisterna. En frikostig inblick i de konstnärliga verktygen han förfinade under ett långt yrkesliv. Dagens digitala photoshoppare kan bara drömma om det manuella mörkrumsarbetets omständiga och mjuka pjättningar som CHR instruerade.

Instruktioner till kopisten om hur "Den vita damen" skall framställas i mörkrummet.

Instruktioner till kopisten om hur ”Den vita damen” skall framställas i mörkrummet.

Det är en imponerande och väldigt generöst gjord utställning, med montrar där allt från ID-kort, pass, en pipa, krognotor och lappar med telefonnummer till vännerna från Place Blanche ligger på display.

Snapshot ur en av Christer Strömholms minnesmontrar på utställningen CHR.

Snapshot ur en av Christer Strömholms minnesmontrar på utställningen CHR.

De klassiska bilderna med den vita damen hänger i en svit i första rummet. Innanför det ett flöde av resebilder från Spanien, från Paris, New York; en svit dödsbilder kopierade av Christer Landegren i en mörk och trolsk ”krypta” och ett hörn med Fotoformsviten från LIDO som Gunnar Smoliansky kopierade i början av 1990-talet.

Vännerna från Place Blanche fyller ett helt rum, det är rött rum med många, kärleksfullt och respektfullt tagna bilder av de transsexuella vänner Christer mötte och levde med i Paris.

Boken ”Post Scriptum” sammanställd av Joakim Strömholm och Patric Leo är en drygt två kilo tung biografi, en elegant och välgjord volym med det mesta av ”Den store svensken” som Christer Strömholm kallas i fotokretsar världen över. Ett värdigt epitet!

CHR. / Kommande utställningar / Museet / Startsida – Fotografiska – En världsplats för fotografi.

Cykelkultur#9 News on wheels / Nyheter på hjul

Måste helt enkel dela denna idé för alla oss cyklister utan pakethållare o ryggsäckar men som fortfarande envisas med att läsa papperstidningar. Så enkelt. Så självklart !

http://farm9.staticflickr.com/8439/7772339018_2b096e6ea8_z.jpg

Hittade bilden på sajten http://www.copenhagencyclechic.com/ en stilren blogg från grannhuvudstaden.

Doftande konst och flyktiga minnesbilder i Wanås

Vandrade idag genom Wanås skulpturpark i den nordskånska bokskogen med dofterna från multnande löv, fuktig jord och de närbetande kravmärkta kossorna i hagen. Idylliskt ja, men samtidigt en tidsresa och en studie av konstens hållbarhet.
För det är 25 års jubileum för Wanås utställningar och årets utställning är både en påminnelse om att konst inte skapas för att konsumeras som flyktiga upplevelser och ett möte med konst som doftar och har exakt den karaktären, att vara flyktig.

Sissel Tolaas sprider doftkonst på Wanås skulpturpark. Foto Thore Soneson

I ett rum i Konsthallen på Wanås sprids doften av multnande jord och mylla från en mystisk brun kub. Det är Sissel Tolaas som ”samplat” doften i sitt eget verk ”Terra Maximus” från 1989 i skulpturparken där löv förvandlas till jord i en glasportal som likt en triumfbåge ramar in bokstammarna och grönskan, och återskapat denna doft som en essens.
Det är transformerande upplevelse att ena minuten stå mitt i den naturliga doften och andas in, i den andra befinna sig i den artificiellt skapade ja man skulle kunna säga ”klonade” doften av förruttnelse.

Det är en för att vara djupsinnig, starkt existentiell upplevelse av naturen och kretsloppet. Av livet fundamentala beståndsdelar helt enkelt.

Konst kan i sina bästa stunder vara exakt så här: en fysisk, taktil upplevelse och en tankeväckande reflektion som sätter dig som invid i kontakt med din samtid och din omvärld. För en ”klonad” doft kan vara en dyrbar vara i parfymdisken och en ”minnesdoft” kan bära på en mängd berättelser som skapar betydelse och mening. En doft kan ju som alla vet skapa skarpa minnesbilder.

Sissel Tolaas visar också två andra delar av konstprojekt hon arbetat med som baseras på luktsinnet – på den ”olfaktoriska perceptionen” som Elisabeth Millqvist skriver i katalogen. ”Fear of Smell, Smell of Fear” där man skrapar på en vägg impregnerad med doften av manlig panikångest och ett bord med små flaskor där dofter av olika stadsdelar i miljonstaden Mexico sipprar ut om du sätter näsan till och andas in. Socialt komplexa projekt med både politiska och psykologiska djup.

Men årets Wanås är mer än Sissel Tolaas nyskapande återblick, här finns två verk av svenska Astrid Svangren och indiske Srinivasa Prasad under temat: ”Vad finns i ett namn?”

I en glänta djupt inne i bokskogen har Astrid Svangren med verket ”Jag speglar mig i…” installerat en rum bakom en transparent skärmvägg där tyger, vax, peruk och trä skapar bilder och assocationer av (kvinno)liv och tillstånd.

Srinivasa Prasad har skrivit sitt namn, i hinduistisk mytologi betyder det ”Guds välsignelse”, som en labyrintisk pilplantering på en gräsmatta, en symbolisk och lekfull signatur som skapar en plats på jorden.

Wanås har öppet alla dagar in i september och finns i nordvästra Skåne – http://www.wanas.se/