Kategoriarkiv: kulturpolitik

media tankar | ett urval länkar under mars

Här några av de artiklar och tankar jag publicerat i mitt twitterflöde under mars 2012 – en del länkar kan bli inaktuella. Men då är det publicisterna som lagt om eller tagit bort. Inte jag som länkat fel.

En av månadens understreckare:
Rekommenderad lördagsläsning: ”Kärlekens och dödens invecklade kemi” | Under strecket | SvD

Bra sammanfattn av Helle Klein om bakåtsträvande c-politik. ”Det behövs ny energi i ekonomin” Dagens Arena

Aftonbladets flitigaste och vassaste twittrare:
@danielswedin Fler huvuden borde rulla i Saudiaaffären –

Malmörepen gav inga nya fakta – granska ist alla konkreta projekt som staden satsat på o resultaten? UG | SVT.se

bloggaren som alltid är lika läsvärd ! Idag om sensualism och vissa fotografers beröringsskräck. MickeBergPhoto

Om kulturens roll : Kulturministern undviker debatt om entreprenörsideologi o amatörism. ”Tystnadens strategi råder” | SvD

Skarpt av Rakel Chukri om kulturens roll – ”Konstnärer är inte politiker som ska erbjuda en quick fix”

Samlarobjekt ?! ”Ernst Billgren slickar kuvert åt Café Operas stamgäster” – Mynewsdesk

Engelska språkvitsigheter kan verkligen fånga intresset: A headline that sums up the state of things – ”Need Speed And Greed: We Are All Innovators Now”

Essential reading about life in the glamorous art lane! ”Damien Hirst and the great art market heist.”

A great discovery and mystery ! ”Did Vasari save a Da Vinci for us?”

På ”hemmarenan” Skånes konstförening (där jag är styrelsemedlem) händer det ofta att konsten tar nya former och vägar: presenterar ”Chronophone” – ”Ring dig själv i framtiden” av Unsworn Industries. :

Konstnärer ställer frågan – ”Är vår välfärd en Saab från 1982?” OSA till MEDEA/Dagens Välfärd

Thore Soneson /@thoson / https://www.facebook.com/thore.soneson / www.soneson.se

Annonser

Om kulturens kluvna roller

Om kulturens kluvna roller – vara fri och obunden men offentligt finansierad /

Efter en dag på konferensen ”Villkor för konstnärligt skapande – vad gör vi och varför?”– på Moriskan i Malmö den 30 nov – med kulturpolitiker, forskare och kulturskapare i panelerna förstår jag att det just nu pågår en kulturrevolution; men det är inte en slagords- och pamflettrörelse, det är en ekonomisk och administrativ revolution i det tysta. Den har ett namn – samverkansmodellen. Den har all potential att bli en ny maktfaktor för det är i denna form som regionala resurser och pengar till kulturen skall fördelas och prioriteras.

Italiensk kulturprotest på sjuttiotalet. Foto / Thore Soneson

Vad detta betyder för kulturskapare och kulturlivet och vem som har makten över pengarna till kulturen ville konferensen belysa. Men det är för tidigt att svara på detta, för i takt med att kulturekonomi och och kulturella näringar lyfts fram som ledstjärnor för den här revolutionen av myndigheter och den nuvarande regeringen, kommer granskningen av resultaten att bli extra viktigt.

På konferensen höjde ett antal oberoende forskare varningslampor och pekade på riskerna med utbyggda administrativa modeller – ”Kulturpengarna verkar alstra mindre och mindre verksamhet, samtidigt lever fler och fler på kulturutövarna” – som doktorn i företagsekonomi Katja Lindqvist från Lunds universitet spetsigt sammanfattade tillståndet.

Samverkansmodellen handlar inte enbart om pengar, den tysta revolutionen handlar också om kulturens roll, om kulturen egenvärde kontra kulturens nytta. Om alla konstutövare skall ses som entreprenörer och generera fler besökare och näringar i regionen eller om kulturen skall ha kvar en status som fri-ande och ge intellektuell näring i vårt sociala samspel.

För som Jenny Johannisson, doktor i informationsvetenskap vid Högskolan i Borås, uttrycker det i en av tre förhandsintervjuer som finns på Region Skånes hemsida om konferensen – ”En viktig sak i den kulturpolitiska debatten, på ett annat sätt än tidigare, är att problematisera relationen mellan konstnärligt skapande och det omgivande samhället.” På icke-akademiska måste det betyda att kulturskapare i den nya kulturpolitikens tidevarv kommer att behöva motivera sig och sin verksamhet på ett mycket tydligare sätt än tidigare. Helt enkelt kunna argumentera för och bättre kunna uttrycka sin roll i vårt gemensamma kultursamtal, annars finns stor risk att finansieringen försvinner.

De här frågeställningarna avverkar man inte på en heldag, inte heller i en kort kommentar som denna. Konferensen ”Villkor för konstnärligt skapande – vad gör vi och varför?” fungerade mera som en värdemätare eller termometer på hur synen på kultursektorn förändrats. Att ha gott sittfläsk och god tid att rensa i alla mer eller mindre vältaliga inlägg – ofta i egen sak – från teaterchefer, konstnärer, kulturtjänstemän i Konstnärsnämnden och Kulturrådet tar både tid och energi.

Och för redan pressade institutioner och fria kulturskapare betyder de nya modellerna ofta detta – att allt mer tid läggs på positionering, nätverkande och administration. Allt mindre tid och resurser blir över till skapande och innehåll.

Den tendensen var tydlig – många av kulturskaparna uttryckte oro för vem som skall besluta om de ”fria” pengar som går till obundna grupper och utövare för nya ”cutting edge” ideer och projekt, hur man som institution skall hinna nätverka, rapportera och administrera all denna kultur utan att allt mer medel går till pappersarbete. Att slåss för det nya och innovativa var en stark och klar linje hos flera av de konstnärliga förbunden och organisationerna som höjde rösten på konferensen.

– Vi får se upp så att inte kulturplaner och samverkan leder till likställdhet mellan Lyhördhet och Lydighet, som Anna Söderberg från KLYS sammanfattade det. Att de regionala medlen verkligen stärker villkoren för de konstnärliga utövarna.

I den panel Anna Söderberg styrde fanns de mest kritiska rösterna mot regionaliseringen, Camilla Backman från det fria konstnärsorganisation IKK berättade om hur politiker i Simrishamn lägger ned sin konsthall för att spara 100.000 kronor och Ann Larsson, kanslichef på Konstnärsnämnden gav en bister kommentar till Stockholms kulturnämnds bonussystem genom att göra en parafras på ett välkänt ordspråk – ”Det ännu inte tänkta får inte stöd om man bara stödjer det efterfrågade.”

I samma panel berättade Anders Carlsson från teatergruppen Institutet hur deras kommunala anslag kolliderade med viljan att skapa europeiskt samarbete med nya gränsöverskridande teateruttryck. ”Sverige är bara en provins i Europa” konstaterade han och om kulturpolitiken inte skall leda till enbart lokal nytta i regionerna måste man våga stärka den nationella och internationella profilen. Inte ”låsa in” medlen i regionala koffertar.

De kritiska rösterna mot provinsialism och ekonomiska styrmedel är inte nya, de har formulerats i en mängd olika sammanhang. Att höra Martin Sundin, chef på Enheten för kultur och kulturskapares villkor på Kulturdepartmentet – det finns en sådan Enhet – självkritiskt reflektera över bristen på stark kulturpolitisk inriktning och vilja känns märkligt. Men så här sa han – ”Vi är inte tillräckligt bra på att på det nationella planet definiera egenvärdet för kultur som socialt och samhälleligt fenomen…”. Jag kan bara tolka detta som en på byråkratspråk tydlig spark mot vår nuvarande kulturminister som bollat över framtidsperspektivet till Näringsdepartementet!

Han och andra kulturadministratörer som uttalade sig svävande om de kulturpolitiska målen fick tydligt svar från kulturskaparnas horisont när Åsa Söderberg, konstnärligt ledare och VD för Skånes Dansteater satte ned foten och krävde: ”Låt kulturen vara fri! Fingra inte på konsten! Att utföra uppdrag föder inte kreativitet!”

Samtidigt måste kulturskaparna bli bättre på att motivera sig och sina konstnärliga ideer menade Staffan Forsell, generaldirektör för Riksutställningar. ”Den nye norske kulturministern drog en parallell till vad som skulle hända om Trafikverket motiverade ett nytt motorvägsbygge med orden ”Den känns bra” – lite så argumenterar man i kulturlivet!”

Att samverkansmodellen och utlokaliseringen av den regionala kulturpengarna som 2011 består av 1,3 miljarder kommer att granskas kritiskt av forskarna var iallafall tydligt. I en avslutande ”önskelista” formulerade Katja Lindqvist från Lunds universitet tre ”glapp” i kunskap om kulturens ekonomi där forskning behövs –

Vad för den den ökande administrationen och nätverkssamarbetet med sig ?
Vad händer med den kulturella spetsen, med kulturens egenvärde ?
Hur mycket kultur får man för samma pengar ?

Ett är säkert – både forskare och oberoende intresse- och fackorganisationer som KLYS och KRO kommer att behövas för att granska den tysta revolution som samverkansmodellen innebär.

Thore Soneson

Fakta och intervjuer om Kultursamverkansmodellen – Region Skåne
Program för  konferensen ”Villkor för konstnärligt skapande – vad gör vi och varför?”

Kulturskribent – ett manifest för nätåldern

/ Jag hittade denna text när jag letade igenom mina dokument i mappen sökta jobb. Sökte en tjänst som adjunkt i journalistik vid högskolan tidigt 2011. Vilken skolan var har mindre betydelse, men den gav mig nya uppslag i en annan ansökan som jag skriver idag för att söka arbete på en kultursida i en stor morgontidning. /

Konsten att skriva är konsten att kommunicera. I botten måste det finnas en drivkraft, en vilja att förmedla idéer, tankar och kunskap. Om inte denna drivkraft genomsyrar texten, kommer ingen att engagera sig i skribentens formuleringar.
Kulturjournalistik och litterär gestaltning har en hel del gemensamt. Viljan att skapa ett samtal, att kommunicera. Men det finns samtidigt väsentliga skillnader, att skriva reflekterande i ett journalistiskt media är att delta i ett snabbt och ombytligt offentligt samtal; att skriva litterärt och gestaltande handlar om identifikation och om konsten att skapa en berättelse med ett liv som sträcker sig över dagsaktuella snabba tankar. För alla former av kreativt skrivande gäller att det i botten är ett hantverk, med regler och tradition att känna till, förhålla sig till, ta avstamp ifrån och skapa nytt.
Idag befinner sig skribenten mer än någon gång tidigare i ett socialt och medialt sammanhang som ständigt förändras och utvecklas, nätet har vidgat ramarna för hur en skribent når sina läsare med bloggtwitterflöden och facebooknätverk. Omvärlden och hantverket är på många sätt sammanflätade, liksom kunskap och personligt tyckande.

HANTVERK och KUNSKAP / I en roll som pedagog på de aktuella kurser xxxx ger inom området förKonst, kultur och kommunikation skulle jag förmedla grundläggande kunskap och förståelse om –

  • kulturjournalistik i papperseran och i den digitala eran
  • mediabranschens struktur och ägandeformer
  • metoder inom klassisk nyhetsjournalistik kontra grävjournalistik
  • kulturkritiken och kulturessäernas roll i det offentliga samtalet
  • villkor för nätpublicering, upphovsrätt och citaträtt

Inom kulturjournalistiken är bred kunskap och kvalitetskrav centrala, i dagens flöden av bloggskribenter och personligt tyckande är detta viktigt att poängtera. Medieklimatet utvecklas generellt sett mot en allt bredare och ytligare massunderhållning å ena sidan och en allt smalare, kulturellt sofistikerad nivå å andra sidan. Kulturjournalistikens roll i den breda dagspressen diskuteras livligt alltmedan den kvalificerade kritiken publiceras i en diger tidskriftsflora på papper och på nätet.
Expressens nytillträdda kulturredaktör Karin Olsson försvarar i en intervju kulturjournalistikens roll med orden – ”Ställningen som en kvalificerad arena för frisinnad debatt och kritik har inte försvagats i nätrevolutionens och pappersdepressionens tid. Vi försvarar oss, larmar och gör oss till.”
Den litterära gestaltningen är i mitt perspektiv sammanflätad med dramatiken och det filmiska berättandet. Ordet och den visuella bilden, poesin och det filmiska berättandet är alla konstnärliga exempel på gestaltning – att utveckla ett tema, en ide, en situation till narrativ berättelse är det centrala. Här skulle jag förmedla kunskap om –

  • Klassisk aristotelisk dramaturgi – modernistisk absurdism
  • Fiktionen som metod – identifikation och socialt perspektiv
  • Dramatikens metoder – Bertolt Brechts verfremdungseffekt kontra Lars Norens poetiska realism
  • Kreativt skrivande – tematiskt och personligt – självbiografiskt och psykologiskt

Förmågan att reflektera över och kritiskt granska egna och andras texter och visuella, dramatiska berättelser bör spela en central roll i det pedagogiska upplägget av kurser inom området. Att kunna gestalta en ide eller upplevelse i fiktiv form kräver både kunskap om hur andra använder verktygen och erfarenhet av att arbeta med eget material. Projektbaserade uppgifter varvat med gemensamma och individuella analyser är en grundmodell som kan formas och utvecklas vidare.
Skrivarkurser på folkhögskolor och kvällskurser är till stora delar inriktade på språkliga övningar, på högskola och universitetsnivå är reflektion och analys lika väsentliga som förmågan att gestalta.

Att kreativt arbeta med gestaltning kräver en förmåga att medvetet förhålla sig till både innehåll och form – ”Varje kameravinkel är ett ställningstagande” som regissören Jean-Luc Godard formulerade det i ett manifest han skrev under franska nya vågen på sextiotalet. En devis som än idag är relevant och överförbar på det skrivna ordet i alla dess former.

Den som inte omfamnar detta sista omkväde som kulturskribent är inte värd att lägga lästid på. Punkt.

Uppdaterad: urval ur mina twitter länkar under augusti 2011

27 Aug |
Maria-Pia Boethius gör en vass analys av Knausgårds manliga livssyn i skuggan av Utöya! – ”Vems kamp?” – ETC http://www.etc.se/ledare/vems-kamp
25 aug |
#troll #näthat Anders Mildner ”Censur fel väg att gå i kampen mot näthatarna” | svt.se http://t.co/xRXqZeB
24 aug |
#kamprad Invektiven haglar i #twt. Läser Expo o Daniel Poohl och inser Kamprads naivitet! ”Allvarligt, Kamprad” http://t.co/H4pIrmi
23 aug |
An #avantgarde classic ! – Samuel Beckett’s Only Cinematic Project: A Silent Film from 1965 | Brain Pickings: http://bit.ly/qxhvl7
20 aug |
#london Cameron´s absurda ”crime and punishment” ideologi! ”Kommunikation och straff” Dagens Arena: bit.ly/nA9RZk
19 aug |
Hur missade jag denna reflektion av Zygmunt Bauman förra veckan – ”Plundring substitut för shopping” | Kultur | SvD: http://bit.ly/qRKFRt
17 aug |
#fb Nu stänger alla vi republikaner av alla tweets som doftar rojalistisk bebis !
13 aug |
Klarsynt analys om klasstänkandet ! @isobelsverkstad i dag skriver jag lite mer om england http://www.expressen.se/ledare/isobelhadleykamptz/1.2526207/utan-hopp-i-england
11 aug |
#china Appalling tactics to humiliate dissidents – BBC News – ”Details emerge of Chinese artist Ai Weiwei’s detention” bbc.in/rgCABW
7 aug |
#china Want to read this: A not-so-unlikely futuristic vision of China 2013! ”The Fat Years” – FT.com: on.ft.com/qxv51L
1 aug |
Skarp närläsning av ABBs ”manifest” – ”… ingen filosofi, bara några stockreaktionära ryggmärgsreflexer.” | SvD: http://bit.ly/nYu9T6

@thoson

Upp till kamp !

I dessa dagar med arabrevolter och japanska kärnkraftskatastrofer blir det mest tid för live-uppdateringar och mindre tid för att skriva och reflektera.

Dator får fungera som databas för artiklar att läsa tillsammans med listan på romaner på tur. En av dom är definitivt Juli Zehs ”Corpus Delicti”. En framtidsvision med siktet inställt på nutiden. En författare som kan skriva dessa rader i en krönika i Expressen kan man inte gå förbi :

”Om litteraturen är lekplats och dansbana för erinringens konst, en lustfylld teknik för att skapa förflutet, då är politiken lekplats och dansbana för konsten att gestalta framtiden, en meningsfull metod för att umgås med önskningar, förhoppningar och visioner.
För att känna sig fullkomlig måste människan vara säker på en plats på båda scenerna. Hon måste göra sig tillgänglig för de båda stora fiktionerna ”förflutet” och ”framtid”. Hon måste behärska reglerna för att tämja dem, deras rytm, takt och form.
Låt oss öva. Låt oss läsa, skriva och vara politiska – ty då är vi utan tvivel vid liv.”

Upp till kamp – Kultur – Konst Litteratur Kulturartiklar | Expressen.

Framtiden för svensk kvalitetsfilm – i hemmasoffan

Direktsänd Guldbaggegala i public service kanalen. Glitter och tacktal.  Allt glans på svensk film för en kväll.

Svensk filmkonst behöver klappa sig själv för bröstet och visa upp vad man kan. Guldbaggar är ett bevis på och ett tecken på väl genomfört filmiskt arbete. Det är god marknadsföring och en del av Svenska Filminstitutets uppdrag – att både stödja, uppmuntra, vara medfinansiärer och sprida svensk film.

Att ”Svinalängorna” lyckats dra storpublik och tränga igenom bruset på biograferna är en bedrift. Men ett starkt drama som bärs fram av en boksucce innebär inte att bra kvalitetsfilm har en given plats på biografen. Där råder snudd på monopolkultur, kvalitetsfilmen är satt på undantag i de flesta svenska städer där SF, Svensk filmindustri, styr utbudet.

Om denna väl kända situation skriver Gunnar Bergdahl, till vardags kulturredaktör på Helsingborgs Dagblad, i dagens Aftonbladet. Han kan mycket om villkoren för svensk film efter att bla att suttit i SFIs styrelse och varit en av de drivande bakom Göteborgs filmfestival.

Hans åsikter om filmklimatet samlas under den – ganska missvisande – rödfärgade parollrubriken Filmen till folket. För vad hans analys går ut på är att det inte finns någon filmpolitik, att det satsas miljoner i produktionsstöd till svensk lång- dokumentär- och kortfilm genom konsulenterna på SFI, men i de allra flesta fall visas filmerna för väldigt få och med väldig liten spridning. Vi betalar men ingen ser på. Vi bjuder producenterna på ett antal miljoner, men vi får sällan se resultatet!

Som brandfackla är hans inlägg välformulerat – och konstruktivt. Det siktar in sig på vilken filmpolitik vi skall ha och bristen på en sådan från kulturdepartmentet. Om nödvändigheten av att hitta alternativa former för distribution när den stora monopoldistributören SF sitter i de internationella bolagens knä och reserverar stora delar av sin kapacitet för kommersiella storproduktioner.

Svensk filmproduktion behöver alternativ och de finns i smådistributörer som Folkets Hus och Parker och Folkets Bio. De håller kvalitetspubliken under vingarna med ideella krafter och visningar.

Samtidigt är det ett stort teknikskifte på gång för filmkulturen. Allt fler av dagens unga filmmakare skapar innehåll för andra dukar än för de stora monumentala widescreendukarna på biografen. Rörliga bilder idag skapas för skärmen, för att se på laptops och på iPaddar. Vardagstittandet och kvalitetsfilmen ser publiken på hemmaduken. Astoria, Royal och Draken är festivaldukar, filmdukar för evenemang och stora kvalitetssatsningar.

Där ligger framtiden, svensk film måste se till att skapa digitala biofönster på nätet med streamat innehåll, på DVD distribution. Rikta resurserna och stödet mot de platser där publiken finns. På nätet. På det viset är rubriken ”Filmen till folket” korrekt – filmpolitiken måste riktas mot de arenor och de fönster där publiken finns. I hemmasoffan.

Ge filmen tillbaka till folket | Film & TV | Kultur | Aftonbladet.

Kulturen år 2040 i kikarsiktet – Framtiden är nu

Min brevbärare knackar på och sträcker mig den analoga upplagan av antologin Framtiden är nu – den fick inte plats i min brevlåda anno 2010.

Boken reflekterar och siar om vart kulturen är på väg, det är en antologi som spänner över alla kulturfält och är sammanställd av kulturekonomen Tobias Nielsén och kulturdebattören Sven Nilsson som bla av varit chef för Malmö stadsbibliotek. Varje dag kan man läsa ett nytt kapitel på förlaget Volantes hemsida, men de ligger bara uppe en dag i taget ( ett kreativt exempel på digital marknadsekonomi!)

Att spekulera om kulturens framtid är extra intressant idag, hela fältet för oss kulturarbetare håller på att omstruktureras – från allemanskultur till entreprenör, från levande publik till social nätverkare.

Det innebär en hel del skiften för hur vi tar till oss upplevelser, hur vi fungerar som kulturella varelser i samspel med en hel uppkopplad värld. ( En fråga som jag tänker leta efter svar på bland texterna är hur vi som kulturskapare kan vara en del av en rättvist fördelad och hållbar värld ? Teknikutveckling i den hastighet som sker idag byggs till priset av tunga miljöoffer och effekter för framtidens hushållning med resurserna. )

I slutklämmen på det första bidraget beskriver professorn Sven-Erik Liedman teknikutvecklingens villkor så här – ”…det grekiska ordet techné åsyftar mänsklig skicklighet. Tekniken blir det som vi genom vår användning gör den till…nätet kan stänga ute människor men också bjuda in dem i en gemenskap.”

Jag får ställa in siktet på de övriga bidragen, söka efter svar. Hoppas redaktörerna lyckas få in en kopia av boken till Riksdagens bibliotek ( för det finns väl ett sådant ). Våra kulturpolitikerna behöver lyfta in framtiden i ett större perspektiv – en kulturell kontext där inte bara arbete för arbetets skull diskuteras utan hela meningen med arbetet !