Kategoriarkiv: foto

Skånsk fotovinter i Christer Strömholms anda

Det är mycket Christer Strömholm nu. Det är mycket svensk fotografi nu. Det är en alldeles utmärkt vintersäsong för fotografiet i Malmö och Helsingborg där Moderna Museet, Dunkers och Fotografins rum alla vimlar av bild. Bild som konst, som dokumentär, som personliga avtryck, som livsberättelser. Hela spektrat finns med i de stora utställningarna.

På Moderna Museet Malmö tar man med ”Ett sätt att leva” (vernissage lörd 1a febr) avstamp i Christer Strömholm och hans betydelse för svensk fotografi, hans roll som lärare, inspiratör och förebild. Urvalet bilder ur samlingen spänner över hela hans bildliv, en prolog om man så vill till den stora retrospektiven ”Post Scriptum” som öppnar nästa helg på Dunkers i Helsingborg.

CHR_@JohnSWebb

Porträtt av Christer Strömholm – @John S Webb (avfotograferat av Thore Soneson)

Strömholms tidiga alster från FotoForm tiden i Tyskland är fotografi som grafisk form och suggestiva övningar i skuggspel och komposition. Att återse dem i Gunnar Smolianskys valörrika kopior är en ren njutning, en lektion i bild. Hela utställningen med över 300 fotografier och 29 deltagande fotografer är som en odyssé över svenskt foto från femtiotalet till idag, med en imponerande spännvidd från det personligt introspektiva till det personligt dokumentära.

Det känns fel att namnge vissa fotografer framför andra i denna expose men självklara namn som Anders Petersen, Denise Grünstein, Tuija Lindström, Lars Tunbjörk och Dawid finns där liksom mindre kända men mycket sevärda namn som Yngve Baum och Nina Korhonen. För att nämna några. Det är en guldgruva för alla konst- och fotointresserade att vandra genom utställningen, här finns så mycket bildupplevelse och uttryck att man behöver god tid och kanske flera besök. Ändå måste jag peka på att det finns svenska fotografer som fångat tidsandan och gjort stora personliga avtryck i svenska fotolandskapet som saknas – Åke Hedström och Micke Berg är två namn som borde vara representerade och utvalda. Det finns flera.

Insprängt i ”Ett sätt att leva” finns också tre fotografer som är mitt i samtidens uttryck – Martin Bogren, JH Engström och Anna Clarén – svartvita sviten ”Lowlands” av Bogren står ut i sin stämningsrika skildring av hur skånska slätten formar existensen och individen. JH Engström visar delar av den pågående serien ”Tout va bien” och Anna Clarén sviten ”Holding”, bådas rum är starkt personliga skildringar, färgladdade och fyllda av emotionella och utlämnande ögonblick. Anna Clarén ställer parallellt med Moderna utställningen ut sin svit ”Close to Home”Fotografins rum i Malmö.

Martin Bogren ur ”Lowlands” Anna Clarén ur ”Holding”JH Engström ur Tout va bien

Att fotokonsten fått ett stort uppsving beror enligt somliga tänkare på att den digitala tekniken gjort att alla i dag fotograferar med sina mobiler och är intresserade av bild och berättande; att nätet är en svallvåg av fotografiska bilder som aldrig sinar gör att man lockas att se mera – och det är isåfall bara positivt. Återigen andra pekar på hur publiksuccen för Fotografiska i Stockholm spridit intresset över landet och det är ingen slump att man ställt ut och producerat Clarén och Bogren eller att ”Post Scriptum” till en del är producerat av Fotografiska tillsammans med Strömholms Estate.

Om Moderna utställningen ”Ett sätt att leva” är ett måste att se är ”Post Scriptum” på Dunkers kulturhus som har vernissage den 7e februari en obligatorisk utställning. Det finns inga ursäkter att missa den, både om man har följt CHR genom åren eller om man bara har ytligt intresse av svensk fotografi och  vagt vet vem Christer Strömholm är. I en text på min blogg om utställningen på Fotografiska skrev jag om det ”arbetsrum” som var centralt där och jag hoppas finns med i Helsingborg att – ”Dagens digitala photoshoppare kan bara drömma om det manuella mörkrumsarbetets omständiga och mjuka pjättningar som CHR instruerade…”.
https://medieman.wordpress.com/2012/08/24/chr-fotografiska-minnesbilder/

Ur sviten ”Vännerna på Place Blanche” av Christer Strömholm.
© Christer Strömholm/Strömholm Estate

Och som om dessa utställningar inte var nog – i vår visar Malmö konsthall Gerry Johansson (en av fotograferna  på Moderna) som är en av svensk fotografis ”doldisar” med ett starkt visuellt bildspråk.Den utställningen liksom Moderna Museet Malmös digra program med samtal och filmvisningar under våren 2014 kommer jag att återvända till.

PS – under hela utställningen i Malmö visas också JH Engströms film om Anders Petersen och Maud Nycanders film om Inta Ruka, ”Fotografen från Riga”. Missa inte ! 

Rekommenderar

CHR. / Fotografiska minnesbilder

Idag är det vernissage på Fotografiska i Stockholm på en stor och generös retrospektiv av Christer Strömholms foto och liv som fotograf. Utställningen är sammanställd av Joakim Strömholm och kuratorn Maria Patomella och det har blivit en nyfiken upptäcktsresa genom ett stort konstnärskap.

Vi som sett och följt CHR:s bilder genom åren hittar de flesta och de mest uppskattade porträtten och resebilderna, men samtidigt en hel del nya vinklar och ögonblick. Personligen stannar jag länge och fascinerat i hans ”arbetsrum”; där hänger kontaktkartor och kopior med markeringar till kopisterna. En frikostig inblick i de konstnärliga verktygen han förfinade under ett långt yrkesliv. Dagens digitala photoshoppare kan bara drömma om det manuella mörkrumsarbetets omständiga och mjuka pjättningar som CHR instruerade.

Instruktioner till kopisten om hur "Den vita damen" skall framställas i mörkrummet.

Instruktioner till kopisten om hur ”Den vita damen” skall framställas i mörkrummet.

Det är en imponerande och väldigt generöst gjord utställning, med montrar där allt från ID-kort, pass, en pipa, krognotor och lappar med telefonnummer till vännerna från Place Blanche ligger på display.

Snapshot ur en av Christer Strömholms minnesmontrar på utställningen CHR.

Snapshot ur en av Christer Strömholms minnesmontrar på utställningen CHR.

De klassiska bilderna med den vita damen hänger i en svit i första rummet. Innanför det ett flöde av resebilder från Spanien, från Paris, New York; en svit dödsbilder kopierade av Christer Landegren i en mörk och trolsk ”krypta” och ett hörn med Fotoformsviten från LIDO som Gunnar Smoliansky kopierade i början av 1990-talet.

Vännerna från Place Blanche fyller ett helt rum, det är rött rum med många, kärleksfullt och respektfullt tagna bilder av de transsexuella vänner Christer mötte och levde med i Paris.

Boken ”Post Scriptum” sammanställd av Joakim Strömholm och Patric Leo är en drygt två kilo tung biografi, en elegant och välgjord volym med det mesta av ”Den store svensken” som Christer Strömholm kallas i fotokretsar världen över. Ett värdigt epitet!

CHR. / Kommande utställningar / Museet / Startsida – Fotografiska – En världsplats för fotografi.

Irving Penns fotografiska världar

Jag minns när Irving Penn ställde ut sina kvinnliga ”nudes”, sina svartvita närgångna fotografier på Camera Obscura i Stockholm på utställningen ”Earthly Bodies”. Det är början på 80-talet och på bilderna bokstavligt väller kroppar ofta utan ansikten, utan identitet fram. Det är kallt belysta, avskalade studier av mänskliga kroppsdelar, av människans former.

Utställningsposter ”Earthly Bodies” Camera Obscura Stockholm, 1981.

Bilderna delade kritiker- och fotografkåren i två delar; i den delen som såg de svartvita aktstudierna som smaklösa och brutalt objektifierade fanns den starka dokumentära traditionen i svensk fotografi, i den andra fanns konst- och modefotograferna som i Penns bilder såg människans skönhet i de plumpa och mulliga linjerna. Själv befann jag mig någonstans mittemellan.
Jag skrev en essä i tidningen Schlager om utställningen och lyfte – om jag minns rätt – fram det mästerliga sättet att teckna med ljus, jag upplevde kropparna som befriade och vackra. Irving Penn varken förhärligade eller föraktade, han studerade de mänskliga former som aldrig eller sällan tidigare avbildats i klassiska aktstudier, i måleriet eller skulpturalt.

När jag nu återser några av de svartvita fotografierna på Moderna Museets utställning ”Skiftande världar”, hämtad ur den donation Irving Penn gjorde till museet 1995, blir det tydligt hur motiven är en del i hans utforskande av stillebenets uttrycksformer. Hur ljusets spel skapar form, hur fotografiet fryser tiden. Stannar tiden så att vi kan se.
På utställningen finns ett spektra av hans olika teman; modebilderna för amerikanska Vogue, porträttserierna på berömda kulturpersoner som Ingmar Bergman och Truman Capote, naturfolken i Dahomey i sviten ”Worlds in a small Room” eller ”Småföretagare” som visar yrkesarbetare i femtiotalets London, Paris och New York.

Paradoxalt nog är Irving Penns storhet som fotograf att han aldrig verkade värdera sina motiv, han studerade dem och visade fram dem i detaljskärpa och mot neutral bakgrund. Den gråa duken eller det vita och tomma studioljuset. Samma blick oavsett om han arbetade med modebilder eller de egna uppdragen och böckerna.
I en ljudupptagning Moderna har lånat in berättar Irving Penn själv om sin relation till sina motiv och sina serier med bilder, fritt tolkat säger han att han alltid ”söker mig själv i mina motiv, precis som betraktaren söker sig själv i mina bilder.” Ett sätt att utforska världen och sig själv. Tydligare än så kan det nog inte sägas…eller som citatet Moderna Museet har tryckt upp på entreväggen till utställningen :
”A good photograph is one that communicates a fact, touches the heart, and leaves the viewer a changed person for having seen it; it is in one word, effective.” —Irving Penn.

Balenciaga Little Great Coat (Lisa Fonssagrives-Penn), Paris 1950
© Copyright by The Irving Penn Foundation.

”Skiftande världar” är en museums utställning av den där självklart generösa sorten, fylld av magasinsuppslag från Penns karriär, tidsbilder över den kolorerade modepressens utveckling. Alla som på något sätt intresserar sig för fotografi och magasinsdesign måste göra ett studiebesök på Moderna Museet Malmö i sommar.

Foto som ögonblickets konst

Har vandrat runt på ett antal Fotografi-i-fokus utställningar i Malmö. Det slår mig att fotografiet är ett redskap, ett verktyg som kan leverera de mest skilda berättelser och visuella äventyr. Det är ett minnesverktyg, ett ögonblickets öga och en fantasimekanism.

En maskin för att frysa tid och tanke – kan man också påstå – utan att vara alltför pretentiös eller poetiskt snaskig.

Har inte räknat hur många utställningar foto-biennalen innehåller, men här finns klassiska fotografiska storheter som Mary Ellen Mark på Galleri Magnus Åklund och Åke Hedström på Fotografins rum, Galleri Ping-Pong och Malmö Konsthall Båda dessa fotografer får helsidor i dagspressen och stor uppmärksamhet. De recenseras och intervjuas, med all rätt, stort uppslagna och jag kommer att återvända till deras fotografiska verk.

Men det är i myllret av ett antal nya svenska och utländska konstnärer med foto som uttryck som det blir nyskapande och utmanande på ett annat sätt. Starkt laddat är det familjedrama som iranska men sverigebosatta Aida Chehrehgoshas iscensätter på Galleri Format, ett visuellt personligt drama. Där visar också Mårten Langes svartvita bildserie ”Anomalis”, blixtskarpa bilder som visar föremål och platser, laddade med en underton av våldsam verklighet, som dokumentation i en brottsutredning.

Aida Chehrehgosha, ”Till min mamma, pappa och två bröder.”
Recenserat i Helsingborgs dagblad http://hd.se/kultur/konst/2011/03/13/du-skall-drapa-din-fader-och-din/ och på konsttidningen Omkonst webbsida http://www.omkonst.com/11-lange-chehrehgosha.shtml.

Mårten Lange visar samtidigt en ny serie foto i samma stil – ”Landmarks” – på Skånes konstförening där ett urval konstnärer visar verk under temat ”det utvidgade fotografiet”. Här blandas Langes kraftfulla råhet med bla fantasifulla iscensättningar av Nadja Bournonville, en vindlande resa i symbolik och klassiska stilleben. I ett annat rum visar John Skoog ett urval printade kopior från en lokaltidning på 70-talet, Qvidinge Allehanda. Bilder som är rakt-på-sak-ögonblick ur vardagens händelser som med tidens förskjutningar blir en sorts ikonografi över en förlorad idyll.

Flera utställningar på ett antal andra gallerier visar vilken bredd fotografiet som konst har idag, allt från knivskarp studiolekar till flanörfotografi.Ett projekt utöver det vanliga är Michel Thomas serie My Face Book 2010. ”I am who I am but I can be someone else” där han under ett år iscensatte ett porträtt om dagen och publicerade dem som statusuppdateringar på Facebook. Det är en vindlande personlig resa där tankar, reflektioner och upptåg sätter tidens i relief.

Michel Thomas ”My Facebook”

Inte alla pressröster uppskattar den här bredden i fotografiets uttryck, bIldprofessorn Jan Lindström på Sydsvenskan är speciellt negativ och kategorisk när han avfärdar bredden inom nutida fotokonst med orden – ”Den magiska 125-delen av en sekund har reducerats till konst – och navelskådandet har blivit en dygd.” Att Lindström kommer från dagspressen och ser det dokumentära som det enda korrekta fotografiska uttrycket får stå för honom, men att sydsveriges största morgontidning visar en så total brist på intresse för fotografins möjligheter är beklämmande.

Själv tänker jag ägna dagen åt att bla gå på en visning av Åke Hedström på Fotografins rum. En fotograf som under mer än fyrtio år vägrat att begränsa sig till en form utan ständigt utmanat sig själv och sitt fotografiska öga.

http://kvp.expressen.se/kultur/1.2353086/biennal-med-tillbakblick

http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/article1407196/Fotografens-kanslor-i-fokus.html

Den manipulerade verkligheten – foto och video som massmedia

Alltsedan den fotografiska tekniken uppfanns har bilder manipulerats, alltsedan den elektroniska videon lanserades har den varit ett massmedium. När konstnärerna har tagit till sig dessa medieformer som verktyg är verkligheten inte längre sig lik.

I Wien sätter två stora utställningar under våren fokus på hur bildmedierna har använts och förvrängts för olika syften – ”Kunst and Controversies – The Law, Ethics and Photography” på Kunst Haus Wien om den fotografiska bilden och ”CHANGING CHANNELS Art and Television 1963-1987” på MUMOK Museum Moderner Kunst om videokonsten.

På väg in i fotoutställningen varnas jag för det stötande innehåll som väntar på Kunst Haus väggar. Väl inne möter jag allvarliga ansikten som studerar foton där krigsoffer, kolorerade reklambilder och dokument från nazisternas gasugnar varvas med informativa texter. Utställningen visar att bilder alltid manipulerats och spridits – för konstnärliga, politiska och/eller ekonomiska intressen. Betraktarna har fascinerats av det udda, det makabra, det spektakulära och frågor om sanning och osanning har väckt kontrovers och starka åsikter.

I vår svenska sekulära kultur väcker nog inte Oliviero Toscanis eleganta förbjudna kyss mellan en munk och en nunna “Kissing-nun” några upprörda känslor, men i den katolska värld där han skapade sina prisbelönta fotokampanjer under temat United colors åt klädmärket Benetton blir bilden en uppenbar provokation mot den moral som begränsar den individuella friheten. Mycket riktigt protesterade kyrkan i Italien och Benetton valde att stryka den ur sin reklam.


Oliviero Toscani, Kissing nun, 1992 © VBK, Wien 2009

Nyhetsmedier hamnar i katastrofer och krig ofta i ett etiskt dilemma, skall verkligheten alltid visas upp? Kan man publicera Todd Maisel´s foto av en avsliten människohand i dammet efter 9/11 utan att spekulera i det makabra? Här är sanningsaspekten långt ifrån lika övertygande som i den serie dokument engelska armens anonyma fotografer tog när koncentrationslägret Bergen-Belsen befriades från nazisterna 1945. Dessa svartvita ohyggliga bilder av svältoffer travade meterhögt valde man att inte publicera förrän några år senare. Som politisk propaganda var dessa utagerade eftersom kampen mot nazisterna var vunnen, men i efterhand är de vittnesmål om en historia vi inte skall gömma undan.

Men hur skall man se på de fotografier som visar den döde Adolf Hitler bland ruinerna i Berlin och porträttet av Bismarck på hans dödsbädd från 1898? Den första är troligen en iscensatt förfalskning – ryska armen har aldrig verifierat att de journalfilmer man släppt verkligen visar den döde Hitler – den andra är en bild tagen av en fotograf som mutat sig in i Bismarcks sovrum. Bildbevis som dessa borde ses som historiska dokument, men när de sprids utan säkra källor eller av andra motiv än att visa verkligheten blir de rent spekulativa.

Vårt behov av att förstå vår värld kräver sanna bilder, men i jakten på sanning offras det autentiska ofta på spekulationens altare. Eller manipulationens. I dagens digitala photoshoppande retuschverkstad är inget omöjligt, men det var det inte heller före datorn. På ”Kunst and Controversies” kan man se ett elegant och lustigt exempel, franske existensialisten Jean-Paul Sartre porträtteras med en Gauloise mellan fingrarna av fotografen Boris Lipnitzki, men på ett bokomslag har cigaretten försvunnit i ett luddigt dis.

Kanske är det oundvikligt att en stor del av det kontroversiella på utställningen är relaterat till erotik och nakenhet. Författaren Lewis Carrolls foto – Alice as a Beggar Child 1859 – visar en ung flicka med nedhasat linne och bara axlar. Modellen framför kameran sägs ha inspirerade honom till karaktären i Alice i Underlandet, men fotot stämplades som barnpornografiskt av dåtidens moraliska väktare.

En annan fråga om ekonomisk vinning väcker ett foto tagit under inspelningen av filmen ”Pretty Baby” – kan man sälja en aktstudie av nioåriga Brooke Shields naken i ett badkar vidare till andra medier för all framtid ? Även om ett giltigt kontrakt finns ?

De frågorna har en vidare dimension idag, bilder som lockar sprids sekundsnabb över det globala nätverket oavsett vem som äger copyrighten. Denna vår digitala verklighet med nätets tillgänglighet och distribution sätter dessa frågor än mer i fokus, kan någon garantera upphovsrätten på en bild eller ett videoklipp idag? Det räcker med en grundkurs i digital bild- och videoredigering för att kunna manipulera och sprida falska bilder av verkligheten på YouTube eller Flickr, i statlig kinesisk tv eller i kommersiell reklam.
När den fotografiska tekniken blev allmängods på 1800-talets andra hälft, lanserades den som ett sanningsvittne, som en möjlighet att berätta om verkligheten och den stora världens myller av människor, miljöer och kulturer. I vår digitala tidsålder är det nästan motsatsen – du är medveten om att verkligheten alltid är förmedlad, att den fotografiska bilden ofta är så manipulerad och konstruerad att den mer liknar propagandans partsinlagor eller fritt omformade skapelser.

Videokonsten som etablerades när den elektroniska tekniken blev tillgänglig och televisionen ett massmedium har en liknande historia. Tekniken öppnade nya kanaler för konstnärer och aktivister för att utveckla alternativa former av kommunikation. Det skedde i en tid när nya sociala och politiska rörelser växte sig starka över västvärlden – maj-68 protesterna, woodstock-generation och intresset för experimentiell sinnesutvidgande kultur stod i fokus.

Verkligheten och bilderna av den kunde förvrängas, formas och distribueras i nya former. Utställningen ”Changing Channels” har sammanställt en hel del pionjärarbeten inom konst-videofältet – från Nam June Paiks medieskulpturer som bygger på en fascination av elektronisk video som form och som massmedium till de alternativa kabelkanaler på Manhattan som gav eterutrymme till Andy Warhol´s T.V. där musik-, film- och konstavantgardet presenterades i ett talkshowformat.

I ett fyra våningar stor utställningsyta fylld med monitorer och rörliga videoklipp fastnar jag framför en filmdokumentationen av performance gruppen Ant Farms ”Media Burn” från 1975. Där sätter sig två aktivister i en videoövervakad cockpit, de styr en ombyggd Cadillac med kameror monterade i ett periskop på taket rakt genom en brinnande vägg av tv-monitorer. En väldokumenterad, mediekritisk aktion som lever vidare i dagens digitala massarkiv YouTube.


Ant Farm, (Chip Lord, Doug Michels, Curtis Schreier), Media Burn, July 4, 1975, Foto: John F. Turner, © Ant Farm

Den tidiga videokonsten siktade ofta in sig på det passiviserande mediet, med en publik som slaviskt stirrar in i sin hemma-tv och konsumerar de skandaler, krig och drömmar som flödar fram mellan reklamavbrotten. Konstnären Bill Viola, som idag skapar tekniskt briljant videoinstallationer på museer världen över, bidrar med ”Reverse Television, Portraits of Viewers” från 1983 där han vänder kameran mot tittarna. Tysta, fokuserade stirrar de in i sina monitorer, ut mot oss betraktare. Filmerna som alla är 30 sekunder visades oannonserade mitt i program på en lokal tv-kanal i Boston, en spegelbild av verkligheten.

”Changing Channels” sträcker sig fram till 1987, allt som visas är producerat före den digitala tekniken kom och revolutionerade rörliga bilder och spridningsformer. En av de mer fascinerande inslagen på utställningen är de elektroniska manipulationer med synthezisers, många av de filtereffekter som dagens videoprogram använder skapades av fysiker och matematiker som under sjuttiotalet experimenterade i konstnärslab. Pionjärer som Steina och Woody Vasulka använde dansare och skådespelares kroppar som en slags målarduk för sina förvrängningar av den elektroniska bilden.

Ingen av dessa konstnärer och aktivister kunde nog då föreställa sig den genomslagskraft den rörliga bilden och videomediet idag har genom det globala nätet. YouTube fungerar som en gigantisk biograf för politisk protest, underhållning och avantgardekonst där 24 nya timmar videomaterial laddas upp varje minut. Verkligheten fladdrar förbi i snudd på okontrollerad hastighet, intryck och uttryck pressas ut via dator- mobil- och hemmaskärmar.
De traditionella nyhetskanalerna visar allt mer direktsänt material där reportern står mitt ute i händelsernas centrum, mitt i verkligheten, för att det inte ska finnas något tvivel om att detta händer HÄR och NU. Verkligheten är varken censurerad eller manipulerad. Den är live.

Är bilden av verkligheten då mera sann eller mera verklig idag ? Knappast, det är alltid någon som valt vilken vinkel de visar, vilket filter de ser igenom och som i sin tur reflekteras i den bild du ser av verkligheten. Det konsten och fotograferna genom tiderna arbetat med är att fokusera på de detaljer och iscensätta den upplevelse av verkligheten du som betraktare får ta del av.
En subjektiv, manipulativ, skapad bild där verkligheten inte alltid är sig lik.

THORE SONESON

Kunst and Controversie – http://www.kunsthauswien.com/en/ausstellungen/vorschau.html

CHANGING CHANNELS – http://www.mumok.at/program/exhibitions/changing-channels/?L=1

Krigsfotografer i IRAK

Vad driver krigsfotograferna att utsätta sig för risker? Vilka bilder översvämmar oss via medierna?
Alldeles för ofta är det blod, skräck och terror utan sammanhang. Nyhetsflashar av bomboffer och uppbrända kroppar.
Men det finns fotografer som arbetar för att skildra sammanhanget och människorna bakom mediebilderna. I K-special dokumentären Krigsfotografer som man kan se i SvT Play just nu berättar fotografer om sina bilder och erfarenheter av Irak kriget. Det är helt andra tankar och bilder än pixliga trofebilder av bundna fångar i Abu Ghraib fängelset som amerikanska soldater lade upp på nätet.
I Krigsfotografer berättar bland annat Ashley Gilbertson om sina erfarenheter som inbäddad journalist och hur hans bilder i boken Whisky Tango Foxtrot använts av amerikanska medier. Sevärt för alla som är intresserad av fotografiets makt i dagens medievärld.

A U.S. Marine slides down a marble bannister in Saddam’s palace in Tikrit, Iraq on April 14, 2003. Tikrit was the last major city in Iraq to fall, and many people felt it symbolized the end of the fighting in Iraq. © 2009 Ashley Gilbertson – All Rights Reserved

Drastisk och absurd fotokonst

En kamphund hoppar upp på en vindruta, med våldsam kraft. Fotot är tagen inifrån kupén, ett av många snapshots fotografen Lars Tunbjörk visar i sin bildserie Vinter på Malmö museer. Hans blixtbilder i färg tar mig med på en resa genom ett Sverige vi oftast inte talar om eller ser. Tunbjörk gör det åt oss, ser från marginalen, lite vid sidan om, med hans bilder ser jag på det fula och det banala med nya ögon.
Men det Sverige hans bilder berättar om är blir inte utstuderat och utlämnat som i en schablon dokusåpa på Femman eller andra nya ”hemma hos snusk” program som Fyran vill förnedra vår tid med. Tunbjörks visar mitt i de drastiska och absurda situationer han fångar en respekt för denna marginaliserade svenska vardag. Det är denna kvalitet som finns i hans fotokonst, se mer på Moderna museets hemsida. Eller läs Per Lindströms recension om denne ”skarpögde Sverigeskildrare” på sydsvenskans kultursida.