Kategoriarkiv: filmbransch

BräcktVatten _ introsekvens

Här titelsekvensen från filmen Bräckt Vatten jag varit sysselsatt med under hösten 2012 – >>>

BräcktVatten titelsekvens from Thore Soneson on Vimeo.

Bräckt vatten handlar om att leva tillsammans och att ha sin bakgrund i skilda sociala, etniska, religiösa eller kulturella tillhörigheter. Filmen är en del av arbetet med Barra Barra, en scenkonstgrupp som söker nya vägar inom scenkonsten. Klippet är titelsekvensen på den 20 min långa filmen.
Scenkonstgruppen Barra Barra i Bräckt vatten / Åsa Maria Bengtsson, bildkonstnär, filmare / Anders Granström, skådespelare, berättare / Aldo Iskra, regissör, textförfattare / Thore Soneson, filmare, skribent / Dan Svensson, musiker / Sofia Söderberg Eberhard, dirigent, sångare

My Videos on Vimeo.

Framtiden för svensk kvalitetsfilm – i hemmasoffan

Direktsänd Guldbaggegala i public service kanalen. Glitter och tacktal.  Allt glans på svensk film för en kväll.

Svensk filmkonst behöver klappa sig själv för bröstet och visa upp vad man kan. Guldbaggar är ett bevis på och ett tecken på väl genomfört filmiskt arbete. Det är god marknadsföring och en del av Svenska Filminstitutets uppdrag – att både stödja, uppmuntra, vara medfinansiärer och sprida svensk film.

Att ”Svinalängorna” lyckats dra storpublik och tränga igenom bruset på biograferna är en bedrift. Men ett starkt drama som bärs fram av en boksucce innebär inte att bra kvalitetsfilm har en given plats på biografen. Där råder snudd på monopolkultur, kvalitetsfilmen är satt på undantag i de flesta svenska städer där SF, Svensk filmindustri, styr utbudet.

Om denna väl kända situation skriver Gunnar Bergdahl, till vardags kulturredaktör på Helsingborgs Dagblad, i dagens Aftonbladet. Han kan mycket om villkoren för svensk film efter att bla att suttit i SFIs styrelse och varit en av de drivande bakom Göteborgs filmfestival.

Hans åsikter om filmklimatet samlas under den – ganska missvisande – rödfärgade parollrubriken Filmen till folket. För vad hans analys går ut på är att det inte finns någon filmpolitik, att det satsas miljoner i produktionsstöd till svensk lång- dokumentär- och kortfilm genom konsulenterna på SFI, men i de allra flesta fall visas filmerna för väldigt få och med väldig liten spridning. Vi betalar men ingen ser på. Vi bjuder producenterna på ett antal miljoner, men vi får sällan se resultatet!

Som brandfackla är hans inlägg välformulerat – och konstruktivt. Det siktar in sig på vilken filmpolitik vi skall ha och bristen på en sådan från kulturdepartmentet. Om nödvändigheten av att hitta alternativa former för distribution när den stora monopoldistributören SF sitter i de internationella bolagens knä och reserverar stora delar av sin kapacitet för kommersiella storproduktioner.

Svensk filmproduktion behöver alternativ och de finns i smådistributörer som Folkets Hus och Parker och Folkets Bio. De håller kvalitetspubliken under vingarna med ideella krafter och visningar.

Samtidigt är det ett stort teknikskifte på gång för filmkulturen. Allt fler av dagens unga filmmakare skapar innehåll för andra dukar än för de stora monumentala widescreendukarna på biografen. Rörliga bilder idag skapas för skärmen, för att se på laptops och på iPaddar. Vardagstittandet och kvalitetsfilmen ser publiken på hemmaduken. Astoria, Royal och Draken är festivaldukar, filmdukar för evenemang och stora kvalitetssatsningar.

Där ligger framtiden, svensk film måste se till att skapa digitala biofönster på nätet med streamat innehåll, på DVD distribution. Rikta resurserna och stödet mot de platser där publiken finns. På nätet. På det viset är rubriken ”Filmen till folket” korrekt – filmpolitiken måste riktas mot de arenor och de fönster där publiken finns. I hemmasoffan.

Ge filmen tillbaka till folket | Film & TV | Kultur | Aftonbladet.

Filmyrken på vita duken – polis polis och åter polis

Intressant och ett tecken på svensk films tillstånd, eller… En analys som den tidskriften FLM publicerat om vilka yrken som syns mest på svenska filmduken avslöjar att det vanligaste yrket är polis (13,6%) och journalist(6,8%). Knappast förvånande med alla Wallanderrullar och Millenium-trilogin.

Det är en vid första läsningen roande statistisk som redaktören för FLM Jonas Holmberg ställt samman, men kikar man närmre börjar jag undra vad man egentligen får fram. En avbild av Sverige anno 2010? Analysmakaren vill gärna se det så och jämför med en lista på vanligaste yrken där sjuksköterskor toppar. På tio-i-topp listan finns läkare med, men inte fotfolket som sköter vården.

Men analysen bygger på en i mina ögon provocerande tanke – att svenska verkligheten bokstavligt skulle avspeglas på bioduken. Att filmmakare och producenter skulle följa ett slags upplevelse index – skapa filmer utifrån målgruppers intresse av att se sig själva speglas på duken. Alternativt skapa drömbilder av det målgruppen saknar.

Om svensk film anno 2010 skulle bygga på den sortens kritierier skulle det nog se ännu fattigare ut på kvalitetsfilm med konstnärliga ambitioner än vad det gör. Jag menar Ruben Östlunds filmer eller Roy Anderssons, bygger de på en analys av verklighetens yrkesval? Självklart inte.

Men Jonas Holmberg gör betydligt mer intressanta analyser än denna i sin artikel, den tittar i själva verket mer på HUR karaktärerna på film upplever sin verklighet, hur de skildras. Han skriver i en passus : Men filmpoliserna, som brinner för sina arbetsuppgifter till den grad att de struntar i familjeliv, övertidsersättning och säkerhetsföreskrifter för att klara av jobbet, är en otypisk yrkeskår. Desto fler rollfigurer är alienerade löntagare som verkar ha svårt att bry sig.”

Och det är här en riktigt intressant analys kikar fram – svensk film som en dystopisk bild av tillståndet i arbetslinjens Sverige. Här fyller FLM ett tomrum i svensk filmkritik – ett forum där det finns plats för konstnärlig reflektion kring filmiska berättelser – utan poängsättning!

FLM _ Det är så vi jobbar – Arbetslinjen i svensk film 2006-2010 http://bit.ly/hpjEae

Polis vanligast på film – undersköterska i verkligheten – Kulturnytt | Sveriges Radio.

Den svenska filmkritiken – korrumperad och en del av filmkrisen ?

Svensk filmkritik har debatterats i spalterna och i etern. Igen. Ursprunget är att Ulrika Kärnborg, som är litteraturkritiker på Aftonbladet, sett en film som hyllats av kritiken men som enligt henne inte levde upp till de goda omdömen den fått. Om detta skrev hon en krönika den 23 nov – Kritikerna en del av den svenska filmkrisen?

Utifrån detta drar en animerad debatt igång i SvTs Debatt om filmkritikernas roll för svensk film. Är de supporters bara för att en film är svensk och har stämpeln ”kvalitetsfilm”? Eller för att kritikerna spelar tennis med producenter?

Debatt om filmkritikens roll är bra – och många känner sig kallade. Men i det blurriga och hopplöst snackiga Debatt – sänt den 25 nov – på SvT blandas alla argument och former av kritik samman – kvällstidningarnas betyg och bristen på filmkulturellt kunniga kritiker. Vänskapsbetyg och kulturredaktörers sätt att spetsa uppdrag för att skapa rubriker.

Aftonbladets filmkritiker Jan-Olov Andersson fick svara för alla kritiker och försvarade sig själv. Ingen kritiker från de mer filmkulturella tidskrifterna fanns med – inte heller någon redaktör som Gunnar Bergdahl på HD. Kanske skall det ses som ett betyg på Debatt – ett käbbelprogram som oftast är grälsjukt och snuttifierat.  På SvTs nystartade Debattsajt kan man följa en del mer eftertänksamma inlägg och söka sig vidare till det svar Hynek Pallas skrev som helt tar ned den högt viftande Ulrika Kärnborg på jorden.

”Som aktivt debatterande kritiker och medlem av filmkritikerförbundets styrelse kan jag helt avfärda att kritiker i allmänhet skulle ”känna sig som en förlängd branscharm”. Vi har heller inte ”intalat konsumenterna att allt är väl på den svenska filmfronten”.” Hynek Pallas

http://svtdebatt.se/2010/11/vi-kritiker-haller-inte-svensk-film-om-ryggen/

http://hynek-pallas.blogspot.com/2010/11/filmkritik-avsnitt-tusen.html

Jag hittade till diskussionen om svensk filmkritik genom ett inlägg av DNs TV-krönikör Johan Croneman som – i vanlig ordning var vasst skarpsynt – för SvTs Debatt har jag för länge sedan satt på hyllan märkt tidsslukande meningslöshet.

”En grupp korrumperade, obegåvade filmkritiker styr alltså hela svensk films utveckling. Och framtid. Jösses.”

Johan Croneman: Debattresan – DN.se.

Den verkligt seriösa diskussion som svenska filmskapare behöver för att höja sin filmkulturella status är ganska frånvarande i dessa inlägg som mest försvarar sina egna ståndpunkter. Som så ofta.

Men tänk er själva vad den franska nya vågen skulle varit utan filmkritiker som för att bevisa sina teser själv börjar göra film – namn som Godard, Trauffaut och Agnes Varda var alla skribenter, konstnärligt och intellektuellt utmanande.

Det är den sortens filmdebatt som svensk film behöver. En filmmakare har tagit bladet från munnen i den här diskussionen och han efterlyser precis en sådan diskussion – om berättarkonsten och hur den kan förnyas, fördjupas och vara en viktig del i det svenska filmsamtalet.

”I grunden handlar det om att berättarkonsten inte tas på allvar inom svensk film, utan att allt fokus hamnar på regissörens formambitioner. Något som märktes väl i Debatt i torsdags, där kritiker, producenter och flertalet regissör fick komma tills medan man inte såg skymten av en enda manusförfattare.” Tomas Amlöv, producent Timelock Film AB

http://svtdebatt.se/2010/12/svensk-film-misshandlas-av-inkompententa-kritiker/

Behåll filmsidorna i Sydsvenskan !

Sydsvenskan verkar ha en allvarlig plan på att inte längre recensera alla biograf premiärer.

Skrev denna kommentar – ”Om ni släpper bevakning av alla premiärer på biograf, slår ni in ytterligare en spik i nedläggningskistan ! Ni kommer aldrig att kunna prioritera kvalitet före mainstream, aldrig svensk film före senaste Disney-releasen. FIlmbolagen kommer att dra tillbaka annonserna i protest osv osv … / Thore Soneson – skribent och tidigare filmdistributör på Triangelfilm.

viaHur vill du ha filmsidorna? – Film – Sydsvenskan – Nyheter dygnet runt.

Elwin och Filminstitutets framtid

Dagens diskussion i filmsverige är utan tvekan vem som skall efterträda Cissi Elwin som VD för Svenska Filminstitutet. En av de tunga namn som kommenterar med filmkulturella tankar kring detta är Nils-Petter Sundgren – filmkrönikans mästerlige krönikör (för er som minns hans svt-program).

Hans syn på filmpolitik idag är knappast optimistisk, snarare nattsvart. Han gör det med välkänd svung i pennan.

”Att få den Moderatledda svenska regeringen att ta utökat filmkulturellt ansvar blir sannolikt svårare än att förmå stenar att gråta. Såvitt jag kan förstå står vi inför en kulturpolitisk vargavinter.”

viaElwin och sortin – Kultur – Konst Litteratur Kulturartiklar | Expressen.

Elwin och Filminstitutets framtid

Dagens diskussion i filmsverige är utan tvekan vem som skall efterträda Cissi Elwin som VD för Svenska Filminstitutet. En av de tunga namn som kommenterar med filmkulturella tankar kring detta är Nils-Petter Sundgren – filmkrönikans mästerlige krönikör (för er som minns hans svt-program).

Hans syn på filmpolitik idag är knappast optimistisk, snarare nattsvart. Han gör det med välkänd svung i pennan.

”Att få den Moderatledda svenska regeringen att ta utökat filmkulturellt ansvar blir sannolikt svårare än att förmå stenar att gråta. Såvitt jag kan förstå står vi inför en kulturpolitisk vargavinter.”

viaElwin och sortin – Kultur – Konst Litteratur Kulturartiklar | Expressen.