Månadsarkiv: februari 2012

Cindy Sherman / självutlösande fotokonst

Denna text skrevs ca 1985 som ett porträtt av en konstnär i tiden. En text för ett magasin. Hittade texten uthamrad med en analog skrivmaskin på tre A4 papper och skrev in den ord för ord, utan att redigera ens ett syntaxfel. Minns däremot inte var den publicerades. Att läsa den med dagens glasögon, speglar nog både den tid den skrevs i och mina visuella, filmiska intressen. 

Den aktuella utställningen på Moderna Museet Malmö – ”Ladies and Gentlemen! Med kameran som spegel” innehåller bland mycket annat ett urval av Cindy Shermans ”Film Stills” .

”Hon är ett levande exempel på att dagens konst är en mediakonst. En konst där inspirationen kommer från filmer. Från modetidningar, från idolbilder, från det ständiga flödet av idealiserat liv som vi lever mitt i. Dagens konst är bildkonsten, den fotografiska, videon, filmen, tidningarnas annonser.

Det är detta Cindy Sherman tagit fasta på i sina fotografier av sig själv. I hundratals bilder har hon exploaterat ingen annan än sig själv. Förklädd och sminkad, utlämna eller hemlighetsfull, har hon ironiserat, lekt och maskerat sig framför spegeln, arrangerat ljus, poserat och använt självutlösaren på kameran.

Att se hennes bilder är som att titta på en film, en serie på tv, bläddra i en tidning. Man känner igen kvinnotyperna och rollspelen som Cindy Sherman agerar fram, man skrattar eller tänker efter, blir obehagligt berörd.
Denna självutlösande konst är också självutlämnande och Cindy Shermans rötter i New Yorks new wave under mitten av sjuttiotalet är tydliga.
Där var performancekonsten det hetaste, det mest provocerande. Artister använde sig själv som konstföremål, videon dokumenterade deras gallerishower nere i det då ruffliga och avant-garde doftande SoHo. Men Cindy Sherman tog ett steg till. Hon gjorde sina performance i sin egen studio, använde fotografiet och väl avvägda noggrant planerade scenarier.

Ett fruset ögonblick, en pose som laddas med betydelser återskapade ur mediavirveln runt omkring henne. En retro-konst. Hennes tidiga svart-vita bilder heter alla ”Untitled Film Stills”, bara numreringen skiftar.

– Jag njuter av att ha kontroll, att vara både regissör och skådespelare, har Cindy Sherman sagt om sitt sätt att arbeta. Mina ”Film Stills” är bilder jag lagrat upp under uppväxten, bilder av karaktärer. Oftast ur filmer.

Karaktärerna hon formar är nostalgiska, drömlika, kvinnor i filmiska situationer. Utslängda på motelsängar, under parasoll på stranden, i köket mellan tvätten och matlagningen.
I många av Cindy Shermans tidiga bilder leker hon med sexualiteten, spelar nattlig vamp, tonårsoskuld, stark latinsk moder, avkönad kontorsflicka. Kvinnoroller som oftast är stereotypa, precis som biograffilmerna generaliserar för att åskådaren skall känna igen typerna.
Det är femtiotalets kvinnobild hon gestaltar. En chic docka i franska romanser, en ärtig tonårstjej på beachen i amerikanska komedier, en jordnära och stark kvinna i italienska realistiska dramer.

Cindy Sherman Utan titel Stillbild #56, 1980 © Cindy Sherman. Courtesy the Artist and Metro Pictures Cindy Sherman - Moderna Museet Malmö - ”Ladies and Gentlemen! Med kameran som spegel”

Filmerna hade Cindy Sherman sett hemma på Long Island i den ständigt flimrande tv:n, på konstskolan i Buffalo i början på sjuttiotalet och på Manhattan biografer där den europeiska filmkulturen kunde göra sig hörd bland de amerikanska Hollywooddrömmarna.
Men mot slutet av sjuttiotalet blev 50 och 60-talen för trendiga som inspiration, nostalgi slog igenom överallt och Cindy Sherman började vända sitt intresse mot andra bilassociationer.
Resultatet blev en serie färgbilder, meterstora och avlånga, i samma proportioner som utvikningsbilderna i Playboy. Cindy Sherman gör dock realistiska bilder, fyllda av verklighet. Stilleben där känslorna blir det viktiga, inte rollspelet.
Men det är inte perioder eller pasticher hon skapar, det är snarare anti-bilder. Verkliga kvinnor istället för drömbilder.

– Jag lockas av tanken att människor som inte vet något om konst kan se min konst och uppskatta den utan att veta något om fotografisk eller konstnärlig historia, säger hon och gör sin position klar i konstvärlden.

Hon är inte intresserad av att göra revolter, kritisera annan fotografi, intellektualisera sitt arbete. Åtminstone inte utåt. Men samtidigt fungerar hennes bilder på två plan, Som känslomässiga uttryck, porträtt av människor i olika stämningar. Och som kommentarer till bildkonsten runt omkring oss, till mediaflödet.
De är inte narcissistiska och självupptagna, de går djupare än så. De är inte heller självbiografiska eller rena fantasier. De är trovärdiga karaktärer, hämtade ur en klassisk roman eller välskriven pjäs, skapade karaktärer i fotografins form.
Många av dessa bilder påminner också om filmer, färgmättade och stiliserade likt en Fassbinderbild ur ”Petra von Kants bittra tårar”. Eller skrikigt neonglättiga som miljöerna i ”Alien”.

Men det är bara kosmetika. Cindy Sherman har frigjort sig från direkta citat och leker nu fritt med sina egna figurer. Alltså sig själv. Nedbäddad mellan de svarta lakanen i en bild känner hon sig främmande, malplacerad. Närmast yrvaket betraktar hon en värld långt bort.
Igenkännbara känslor, möjliga att identifiera sig med och förstå. Uttrycksfullt likt en ny-expressionistisk målare som fångar det mest frustrerade eller existensiella ögonblicket.
Det här är starka bilder, fotografier man stannar upp vid, just för att de så utmanande och naket lyckas fånga kvinnan som exploaterad och utnyttjad.
Den utställning hon visade med sina ”utvikningsbilder”, etablerade Cindy Sherman i konstvärlden. Hennes bilder började säljas, hon steg ut ur avantgardet och in i blickfånget. Konstkritiker konkurrerade om att beskriva henne som postmodernist och ny-feminist.Hon blev också attackerad för att framställa kvinnan som traditionellt passiv och utstuderat mansobjekt. Ett argument man lätt vänder på och säger, ”det är så media-bilden är”.

Cindy Shermans bilder avslöjar stereotyperna, just genom att använda en form som en btraktare känner igen och fylla den med ett annat innehåll.
Media-konst alltså. På samma sätt som 60-talets pop-konstnärer använde serier och deras språk, använder Cindy Sherman fotografins formspråk.
När hon senare började göra bilder för annonskampanjer, mode-designers och klädskapare blev detta ännu tydligare. Modebilden lanserar traditionellt en idealbild av kläder på vissa människor i vissa miljöer. Allt beroende på tiden trender. Cindy Sherman leker fritt med dessa bilder och fram tumlar oväntade uttryck, en skön trettiotalsblondin som knyter händerna i ilska, en djävulsk MacBeth häxa som ler demoniskt osv.
Övertydliga bilder som är väl så estetiskt fulländade som modefotografernas, men som har en helt annan udd i innehållet. Ofta har situationerna eller känslorna i bilderna kommit till spontant, utlösta av kläderna, ljuset och stämningen Cindy Sherman arrangerat.

Eller som hon säger ”dom har kokat i hjärnan, plötsligt hoppar dom fram”. Spontana imitationer av livet runt omkring.
Konst – javisst. En självutlösande konst.”

Thore Soneson ( skrivet ca 1985 )


Annonser

Om Ai Weiwei och naturen som politisk konst

I dagens mediatäta offentlighet känner alla till den kinesiske konstnären och frispråkige systemkritikern Ai Weiwei – hans konst visas på den stora internationella scenerna. Hans tankar sprids via nätet, genom hans egen blogg, genom delningar och länkar till filmer på YouTube.

Få eller ingen nu levande konstnär sätter så distinkta avtryck på den globala politiska arenan som Ai Weiwei. Men resonemangen kring hans konstnärliga uttryck upplever jag ofta som begränsade till hans roll som regimkritiker och dissident. Hans breda konstnärliga palett med installationer, skulptur, film, foto, design och arkitektur diskuteras sällan i ”mainstream” media, den letar sig inte ut från konstkritikens spalter och nischer till den stora publik som idag vallfärdar till hans utställningar.

Ai Weiwei in New York

Ai Weiwei in New York - exhibition poster Berlin 2012 - foto/thore soneson

På kort tid har jag sett två utställningar med verk av Ai Weiwei – fotoutställningen ”Ai Weiwei in New York 1983-1993” i Berlin och den nyss avslutade på Louisiana i Humlebæck. Bågen mellan de 220 svartvita dagboksliknande fotografiernas av den unge sökande konstnären i New York som sitter vid Allen Ginsburgs köksbord och dokumenterar polisvåldet mot transpersoners demonstrationer på Lower Manhattan och den etablerade världsstjärnan i Danmark som visar underfundiga skulpturer och dokumentära filmer med sprängstoff som klär av det kinesiska myndighetsmissbruket, den bågen spänner över ett stort fält men pilen är riktad mot samma mål. Mot allt det som begränsar individens frihet och flödet av tankar, åsikter och personliga reflektioner.

AiWeiwei_Tree Louisiana 2012 - foto/thore soneson

På Louisiana utställningen vandrar jag runt i hans konstruerade skog i verket ”Tree”, hopskruvade trädstammar och grenar från södra Kina som återskapar naturen på ett elegant sätt. Men precis som i de flesta av Ai Weiweis verk finns lager på lager av reflektioner och tolkningar i installationen. Den tuktade och tillrättalagda naturen blir en bild av det kinesiska samhällets sätt att förhålla sig till sina medborgare – inrättade i ett organiserat system där defekta delar byts ut mot korrekta, där naturen kontrolleras och följer maktens dekret.

Att denna tolkning är en viktig aspekt av hans verk bekräftade Ai Weiwei själv i ett samtal via Skype vid vernissagen på Louisiana-utställningen. Han fick en fråga om man i Kina har något emot ”wild nature” av en besökare, Ais svar är karakteristiskt – ”alla auktoritära system är emot den mänskliga naturen…”. Konsten är en del av livet, ett sätt att kommunicera och reflektera kring mänskliga värden och våra liv i en komplex värld.

Videon kan ses på YouTube och Louisiana länkar till den på sin hemsida, där kan alla intresserade ladda ned katalogen och där finns också en längre intervju med Ai Weiwei där han berättar om hur den politiska aktivismen och konstskapande är sammanflätat i hans verk.

2012 02 12 / Thore Soneson

fotnot /
Under 2011 fängslades Ai Weiwei och satt i husarrest i närmre etthundra dagar. Då skrev Mia Hägg och Jan Åman en utmärkt presentation av Ai Weiwei på DN debatt – ”Vad har hänt vår vän Ai Weiwei?”
Under OS 2008 var jag på resa i Beijing och Kina och skrev denna artikel om Ai Weiwei ”En konstnär och fritänkare bakom Birds Nest”