Månadsarkiv: januari 2011

Januari strålande tid för konst i Malmö/Lund

Mitt i vintertiden är Malmös gallerier och konsthallar som perfekta utflyktsplatser och andningshål. Säsongen 2011 har inletts med kraftfulla, ibland enigmatiska utställningar där konstens förmåga att få oss att se på tingen och tillvaron med nya ögon igen och reflektera.

Förra helgen var vernissagehelg för fem utställningar –

Del1 Fascinerande illusioner mitt mellan dröm och utopi – Christian Andersson – Moderna Museet

Del2 Demonterat och animerat av Magnus Wallin på Elastic Gallery

Del3 Finska konstnärsparet Mikko Kourinki och Essi Kausalainen med minimalistisk duokons ”Tender Nerves” på Skånes konstförening

Del4 Rekonstruktioner och självporträtt – fotogalleriet [format]

Del5 Emblematiskt och musikaliskt måleri Anders Kappel på Galerie Leger

I veckan har fotografen Åke Hedström tjuvstartat kommande Foto i Fokus biennalen med utställningen Anknytning Malmö Konsthall http://bit.ly/dFkUMM – situationstäta tillbakablickar på några av hallens konstskapande karaktärer genom åren.

Annonser

Framtiden för svensk kvalitetsfilm – i hemmasoffan

Direktsänd Guldbaggegala i public service kanalen. Glitter och tacktal.  Allt glans på svensk film för en kväll.

Svensk filmkonst behöver klappa sig själv för bröstet och visa upp vad man kan. Guldbaggar är ett bevis på och ett tecken på väl genomfört filmiskt arbete. Det är god marknadsföring och en del av Svenska Filminstitutets uppdrag – att både stödja, uppmuntra, vara medfinansiärer och sprida svensk film.

Att ”Svinalängorna” lyckats dra storpublik och tränga igenom bruset på biograferna är en bedrift. Men ett starkt drama som bärs fram av en boksucce innebär inte att bra kvalitetsfilm har en given plats på biografen. Där råder snudd på monopolkultur, kvalitetsfilmen är satt på undantag i de flesta svenska städer där SF, Svensk filmindustri, styr utbudet.

Om denna väl kända situation skriver Gunnar Bergdahl, till vardags kulturredaktör på Helsingborgs Dagblad, i dagens Aftonbladet. Han kan mycket om villkoren för svensk film efter att bla att suttit i SFIs styrelse och varit en av de drivande bakom Göteborgs filmfestival.

Hans åsikter om filmklimatet samlas under den – ganska missvisande – rödfärgade parollrubriken Filmen till folket. För vad hans analys går ut på är att det inte finns någon filmpolitik, att det satsas miljoner i produktionsstöd till svensk lång- dokumentär- och kortfilm genom konsulenterna på SFI, men i de allra flesta fall visas filmerna för väldigt få och med väldig liten spridning. Vi betalar men ingen ser på. Vi bjuder producenterna på ett antal miljoner, men vi får sällan se resultatet!

Som brandfackla är hans inlägg välformulerat – och konstruktivt. Det siktar in sig på vilken filmpolitik vi skall ha och bristen på en sådan från kulturdepartmentet. Om nödvändigheten av att hitta alternativa former för distribution när den stora monopoldistributören SF sitter i de internationella bolagens knä och reserverar stora delar av sin kapacitet för kommersiella storproduktioner.

Svensk filmproduktion behöver alternativ och de finns i smådistributörer som Folkets Hus och Parker och Folkets Bio. De håller kvalitetspubliken under vingarna med ideella krafter och visningar.

Samtidigt är det ett stort teknikskifte på gång för filmkulturen. Allt fler av dagens unga filmmakare skapar innehåll för andra dukar än för de stora monumentala widescreendukarna på biografen. Rörliga bilder idag skapas för skärmen, för att se på laptops och på iPaddar. Vardagstittandet och kvalitetsfilmen ser publiken på hemmaduken. Astoria, Royal och Draken är festivaldukar, filmdukar för evenemang och stora kvalitetssatsningar.

Där ligger framtiden, svensk film måste se till att skapa digitala biofönster på nätet med streamat innehåll, på DVD distribution. Rikta resurserna och stödet mot de platser där publiken finns. På nätet. På det viset är rubriken ”Filmen till folket” korrekt – filmpolitiken måste riktas mot de arenor och de fönster där publiken finns. I hemmasoffan.

Ge filmen tillbaka till folket | Film & TV | Kultur | Aftonbladet.

Maktfaktorn AB Kina och Assange vs The Guardian

De första dagarna på det nya året 2011 har jag ägnat åt läsning – på nätet. Det finns en journalistisk flod att dyka ned i och många gånger riskerar drunknar man i mängden.

Då hjälper det att ha goda vänner på Facebook och Twitter som tipsar om intressant läsning och länkar artiklar. På det sättet har jag de senaste dagarna hittat en mycket lång, väl researchad och intressant läsning om Assange vs The Guardian i amerikanska Vanity Fair. Den beskriver hur dagspressen lyckats bevara sin traditionella integritet och bearbetat mängden av dokument på ett sätt som fått WikiLeaks grundaren att reagera. Assange var tvungen att inse att en fri press ställer krav på att faktagranska och tolka. Inte bara agera en databas för de läckor man gräver fram.

The Man Who Spilled the Secrets | Politics | Vanity Fair http://bit.ly/egZA7e

En annan källa till kunskap och sammanhang är Svenska Dagbladets avdelning Understreckare. Här finns några av de mest genomarbetade, välskrivna och intressanta essäer och artiklar som publiceras i svenska dagspress. Ofta skrivna av kompetenta publicister eller akademiker som kan sätta kunskap i ett större perspektiv.

Som denna artikel om hur stormakten Kinas ekonomiska under är möjligt att genomföra i en kommunistiskt styrd och centralt kontrollerad stat. Den är en recension av den ekonomiske journalisten och förre Kinakorrespondenten Richard McGregors bok ”The party”, skriven av en annan fd korrespondent Göran Leijonhuvud.

Efter att ha läst det historiska svep recensionen målar upp, förstår jag tydligare de kopplingar mellan livsfilosofi och kejsarmakt, mellan politiskt tänkande och ett strikt hierarkiskt system som skapat dagens ekonomiska supermakt Kina.

Maktfaktorn AB Kina ett politiskt mirakel | SvD.

Malmö anno 2011 – sett genom Kristian Lundbergs blick

En som kan sitt Malmö och ser staden underifrån är författaren Kristian Lundberg. På Aftonbladets kultursida publicerar han en essä på temat Jämlikhet där han siktar in sig på stadens känsloklimat efter ett omtumlande 2010 där en skånsk laserman satt sin prägel på staden.

Han läser statistik om våldsbrott mot kvinnor och den mentala ohälsan i Malmö och hans slutsats är att staden inte bara är segregerad utan infekterad av rädsla – Kan man leva jämlikt i ett samhälle där stora delar av befolkningen lever i rädsla? För fysiskt våld? För ekonomi? För psykisk sjukdom? Vad är alla dessa utfästelser värda, alla dessa floskler, när vi stannar upp vid kärnfrågan: går det att leva jämlikt när rädslan sträcker ut sin tunga hand? Mitt svar är nej.”

Det är ett varningsrop från en malmöbo som älskar sin stad, men som tvingas se hur illa folket som bor där mår – om de lever på fel sida av samhället. Utanför Västra hamnen och den mediala glansen som Malmö visar fram i turistbroschyrerna finns en annan verklighet som man inte kan blunda för. Iallafall inte om man vill att livskvalitet skall gälla alla.

Kristian Lundberg har i sina romaner, deckare och i sin poesi aldrig blundat för den verkligheten – tvärtom, den är lite av hans huvudtema. Han kan sin stad och är trogen sitt perspektiv – han är en sann underdog !

Jämlikhet är frihet från rädsla | Kultur | Aftonbladet.