Månadsarkiv: december 2010

Filmyrken på vita duken – polis polis och åter polis

Intressant och ett tecken på svensk films tillstånd, eller… En analys som den tidskriften FLM publicerat om vilka yrken som syns mest på svenska filmduken avslöjar att det vanligaste yrket är polis (13,6%) och journalist(6,8%). Knappast förvånande med alla Wallanderrullar och Millenium-trilogin.

Det är en vid första läsningen roande statistisk som redaktören för FLM Jonas Holmberg ställt samman, men kikar man närmre börjar jag undra vad man egentligen får fram. En avbild av Sverige anno 2010? Analysmakaren vill gärna se det så och jämför med en lista på vanligaste yrken där sjuksköterskor toppar. På tio-i-topp listan finns läkare med, men inte fotfolket som sköter vården.

Men analysen bygger på en i mina ögon provocerande tanke – att svenska verkligheten bokstavligt skulle avspeglas på bioduken. Att filmmakare och producenter skulle följa ett slags upplevelse index – skapa filmer utifrån målgruppers intresse av att se sig själva speglas på duken. Alternativt skapa drömbilder av det målgruppen saknar.

Om svensk film anno 2010 skulle bygga på den sortens kritierier skulle det nog se ännu fattigare ut på kvalitetsfilm med konstnärliga ambitioner än vad det gör. Jag menar Ruben Östlunds filmer eller Roy Anderssons, bygger de på en analys av verklighetens yrkesval? Självklart inte.

Men Jonas Holmberg gör betydligt mer intressanta analyser än denna i sin artikel, den tittar i själva verket mer på HUR karaktärerna på film upplever sin verklighet, hur de skildras. Han skriver i en passus : Men filmpoliserna, som brinner för sina arbetsuppgifter till den grad att de struntar i familjeliv, övertidsersättning och säkerhetsföreskrifter för att klara av jobbet, är en otypisk yrkeskår. Desto fler rollfigurer är alienerade löntagare som verkar ha svårt att bry sig.”

Och det är här en riktigt intressant analys kikar fram – svensk film som en dystopisk bild av tillståndet i arbetslinjens Sverige. Här fyller FLM ett tomrum i svensk filmkritik – ett forum där det finns plats för konstnärlig reflektion kring filmiska berättelser – utan poängsättning!

FLM _ Det är så vi jobbar – Arbetslinjen i svensk film 2006-2010 http://bit.ly/hpjEae

Polis vanligast på film – undersköterska i verkligheten – Kulturnytt | Sveriges Radio.

Annonser

Den svenska filmkritiken – korrumperad och en del av filmkrisen ?

Svensk filmkritik har debatterats i spalterna och i etern. Igen. Ursprunget är att Ulrika Kärnborg, som är litteraturkritiker på Aftonbladet, sett en film som hyllats av kritiken men som enligt henne inte levde upp till de goda omdömen den fått. Om detta skrev hon en krönika den 23 nov – Kritikerna en del av den svenska filmkrisen?

Utifrån detta drar en animerad debatt igång i SvTs Debatt om filmkritikernas roll för svensk film. Är de supporters bara för att en film är svensk och har stämpeln ”kvalitetsfilm”? Eller för att kritikerna spelar tennis med producenter?

Debatt om filmkritikens roll är bra – och många känner sig kallade. Men i det blurriga och hopplöst snackiga Debatt – sänt den 25 nov – på SvT blandas alla argument och former av kritik samman – kvällstidningarnas betyg och bristen på filmkulturellt kunniga kritiker. Vänskapsbetyg och kulturredaktörers sätt att spetsa uppdrag för att skapa rubriker.

Aftonbladets filmkritiker Jan-Olov Andersson fick svara för alla kritiker och försvarade sig själv. Ingen kritiker från de mer filmkulturella tidskrifterna fanns med – inte heller någon redaktör som Gunnar Bergdahl på HD. Kanske skall det ses som ett betyg på Debatt – ett käbbelprogram som oftast är grälsjukt och snuttifierat.  På SvTs nystartade Debattsajt kan man följa en del mer eftertänksamma inlägg och söka sig vidare till det svar Hynek Pallas skrev som helt tar ned den högt viftande Ulrika Kärnborg på jorden.

”Som aktivt debatterande kritiker och medlem av filmkritikerförbundets styrelse kan jag helt avfärda att kritiker i allmänhet skulle ”känna sig som en förlängd branscharm”. Vi har heller inte ”intalat konsumenterna att allt är väl på den svenska filmfronten”.” Hynek Pallas

http://svtdebatt.se/2010/11/vi-kritiker-haller-inte-svensk-film-om-ryggen/

http://hynek-pallas.blogspot.com/2010/11/filmkritik-avsnitt-tusen.html

Jag hittade till diskussionen om svensk filmkritik genom ett inlägg av DNs TV-krönikör Johan Croneman som – i vanlig ordning var vasst skarpsynt – för SvTs Debatt har jag för länge sedan satt på hyllan märkt tidsslukande meningslöshet.

”En grupp korrumperade, obegåvade filmkritiker styr alltså hela svensk films utveckling. Och framtid. Jösses.”

Johan Croneman: Debattresan – DN.se.

Den verkligt seriösa diskussion som svenska filmskapare behöver för att höja sin filmkulturella status är ganska frånvarande i dessa inlägg som mest försvarar sina egna ståndpunkter. Som så ofta.

Men tänk er själva vad den franska nya vågen skulle varit utan filmkritiker som för att bevisa sina teser själv börjar göra film – namn som Godard, Trauffaut och Agnes Varda var alla skribenter, konstnärligt och intellektuellt utmanande.

Det är den sortens filmdebatt som svensk film behöver. En filmmakare har tagit bladet från munnen i den här diskussionen och han efterlyser precis en sådan diskussion – om berättarkonsten och hur den kan förnyas, fördjupas och vara en viktig del i det svenska filmsamtalet.

”I grunden handlar det om att berättarkonsten inte tas på allvar inom svensk film, utan att allt fokus hamnar på regissörens formambitioner. Något som märktes väl i Debatt i torsdags, där kritiker, producenter och flertalet regissör fick komma tills medan man inte såg skymten av en enda manusförfattare.” Tomas Amlöv, producent Timelock Film AB

http://svtdebatt.se/2010/12/svensk-film-misshandlas-av-inkompententa-kritiker/

Behåll filmsidorna i Sydsvenskan !

Sydsvenskan verkar ha en allvarlig plan på att inte längre recensera alla biograf premiärer.

Skrev denna kommentar – ”Om ni släpper bevakning av alla premiärer på biograf, slår ni in ytterligare en spik i nedläggningskistan ! Ni kommer aldrig att kunna prioritera kvalitet före mainstream, aldrig svensk film före senaste Disney-releasen. FIlmbolagen kommer att dra tillbaka annonserna i protest osv osv … / Thore Soneson – skribent och tidigare filmdistributör på Triangelfilm.

viaHur vill du ha filmsidorna? – Film – Sydsvenskan – Nyheter dygnet runt.

Från Morrison till informationsknarkare – en vanlig dag på P1

Jag – en P1 knarkare

Erkänner det villigt, mina hörlurar är oftast uppkopplade mot P1 och det flöde av nyheter, kommentarer, tankar, filosofi och konst som ständigt flödar ur denna public service kanal. Det är beroendeframkallande.

Idag tog jag en promenad i snöyran till kulturradions special om sångaren och beatpoeten Jim Morrison av Lars Bryngelsson. Programmet är tajmat till ”den 8 december då det var exakt 40 år sedan Jim Morrison stod i en studio och läste in dikterna till skivan som skulle få namnet An American Prayer. Det var också hans födelsedag och om han hade fått leva skulle han ha fyllt 67 år” som texten på webbsidan lite torrt meddelar.

Programmet är allt annat än torrt, det är en flödig och omtumlande resa djupt in i det sökande efter poetisk berusning som ledde Jim Morrisson till en alldeles för tidig död på ett hotellrum i Paris 1971. Bryngelsson citerar ur en Morrison sånger från översättningen ”Den amerikanska natten” utgiven på Bakhåll förlag, och spelar valda delar ur American Prayer albumet utgivet posthumt med tonsatta spoken word framträdanden. Men tyvärr, tyvärr – av rättighetsskäl som man får respektera – finns det inte som podd-version. Istället får man ställa in timern på repristiden 23/12 kl 14.03.

P1-flödet fortsatte med Ingemarsson i P1 där historikern Lars Ilshammar på sitt stillsamma sätt påpekade att internet skapades av den amerikanska militären för att säkerställa en fri kommunikationsform även i kris-krigstider. Lätt ironiskt med tanke på kraven på att tysta wikileaks-läckor som flödar över världen genom detta fria nät.

Ett nät som skapar beroende och informationsknarkare, ett nät som flödar över av just information och tjänster som vill fylla våra liv med en ständigt pågående socialt kommunikation, en annan form av beroende där man är i realtid är i konstant – oftast ofarlig och trygg i hemmasoffan – dialog med världen.

Så här pågår det i P1, Sveriges bästa public service kanal. En kanal där Jim Morrisons ”People are strange when you´re a stranger/Faces look ugly when you’re alone ” kan få en snöig torsdag eftermiddagspromenad att öppna en dörr till nya tankar.

Break on through – The celebration of the Lizard – Kulturradion | Sveriges Radio.

Elwin och Filminstitutets framtid

Dagens diskussion i filmsverige är utan tvekan vem som skall efterträda Cissi Elwin som VD för Svenska Filminstitutet. En av de tunga namn som kommenterar med filmkulturella tankar kring detta är Nils-Petter Sundgren – filmkrönikans mästerlige krönikör (för er som minns hans svt-program).

Hans syn på filmpolitik idag är knappast optimistisk, snarare nattsvart. Han gör det med välkänd svung i pennan.

”Att få den Moderatledda svenska regeringen att ta utökat filmkulturellt ansvar blir sannolikt svårare än att förmå stenar att gråta. Såvitt jag kan förstå står vi inför en kulturpolitisk vargavinter.”

viaElwin och sortin – Kultur – Konst Litteratur Kulturartiklar | Expressen.

Elwin och Filminstitutets framtid

Dagens diskussion i filmsverige är utan tvekan vem som skall efterträda Cissi Elwin som VD för Svenska Filminstitutet. En av de tunga namn som kommenterar med filmkulturella tankar kring detta är Nils-Petter Sundgren – filmkrönikans mästerlige krönikör (för er som minns hans svt-program).

Hans syn på filmpolitik idag är knappast optimistisk, snarare nattsvart. Han gör det med välkänd svung i pennan.

”Att få den Moderatledda svenska regeringen att ta utökat filmkulturellt ansvar blir sannolikt svårare än att förmå stenar att gråta. Såvitt jag kan förstå står vi inför en kulturpolitisk vargavinter.”

viaElwin och sortin – Kultur – Konst Litteratur Kulturartiklar | Expressen.

Rosengård – systemvåld och symboliskt våld

Vi som bor i Malmö hamnar ibland i diskussioner om bränderna i Rosengård, om gängvåld och rasistiska poliser. Vi är trötta på att behöva kommentera krigsrubriker och ytliga mediasensationer. Ofta har jag saknat bakgrunder och argument som sätter våldet och aggressionerna i sammanhang, som ser helheten.

Nu finns en forskningsrapport från Malmö högskola som med intervjuer, analyser och fotarbete i stadsdelen satt samman en helhetsbild. Det är inte stenarna som gör ont, heter rapporten som pekar på samband som borde lyftas fram mer i medierna. Petter Larsson, redaktör på veckotidningen Efter Arbetet, skriver en anmälan av forskningsrapporten i Aftonbladet där han lyfter fram en bild av verkligheten som är mer komplex än vi är vana att se den.

Den avslutas med ett resonemang som jag utgår från finns belägg för i skriften, en helhetssyn som alla polisiära batongförespråkare och myndigheter borde ta på största allvar –

”Ett stort problem är att Rosengård används som övningsområde. Hit skickas unga oerfarna poliser för att vinna sina sporrar, ett år eller två i fiendeland meriterar dem för andra tjänster, och de byts ut. Därför hinner de aldrig begripa sig på området och människorna, än mindre knyta närmare kontakter.

Så får vi alltså två grupper av unga män – ungdomar och poliser – som båda försöker bevisa sitt värde i kampen om ett territorium. De går loss på varandra, fastlåsta i en konflikt, som de möjligen kan mildra eller förvärra, men som de inte har makten att lösa.”

viaRosengård – systemvåldet i samarbete med symboliskt våld | Kultur | Aftonbladet.