Månadsarkiv: oktober 2010

Framtidsutredningen för alla

Public Service är och skall vara en källa för nyheter, fakta, analyser – en tillgänglig källa för alla. Där andra företag och organisationer betalar dyra konsulter och opinionsundersökningar för att analysera sitt varumärke och i konkurrensens och marknadens namn kallar detta för företagshemligheter lägger SR upp sin analys offentligt.

Framtidsutredningen publicerar resultaten av drygt 100 intervjuer på sin webb och det är öppet, transparent för alla. Det är en viktig del av den demokratiska webben.

Varför gör Sveriges Radio det här? – Följ Framtidsutredningen här! – Om Sveriges Radio – företagsinformation | Sveriges Radio.

Annonser

SVT – ett företag i kris – Dagens Arena

I några distinkta formuleringar sätter Björn Elmbrandt i Dagens Arena fingret på några fundamentala problem med dagens publicservice TV. Inhyrda medarbetare som i ren överlevandsinstinkt blir okritiska ja-sgare och övertron på krystade underhållningskoncept som man försvarar in absurdum.

Elmbrandt lyssnar både på röster från fackliga kontakter och läser personaltidningen ”Vi på TV”. Hans slutsatser är inte raljerande kommentarer från en soffutmattad tv-tyckare, han pekar på brist på självkritik och ovilja att diskutera felsatsningar både internt och offentligt. Detta i ett företag som finansieras av statlig tv-licens som ger SvT den runda summan av 4 miljarder att producera för.

Public service diskussionen är en komplex fråga som blossar upp då och då, senast kring det publicistiska bottennappet att låta Kristian Luuk gulla med partiledarna på valnatten. Elmbrandt konstaterar att ”i personaltidningen citerar den ansvarige för klagomuren sex tittare som alla gillade valprogrammen och på en tredje sida intervjuar man tre medarbetare som alla hyllar det egna företagets valprogram. Detta självförhärligande påminner om Nordkorea. SVT är ett företag i kris, moraliskt och kreativt.”

 

SVT – ett företag i kris – Dagens Arena.

Måste jag bry mig? – om offentligheten och ansvar.

Ibland kan en snabb tanke sätta igång en stor tankekedja och fundering. Så är det med den lilla replik av författaren Kristian Lundberg han publicerade i Sydsvenskan. Han påpekar att ansvaret för vad han skriver i sina texter alltid är hans eget.

Men när Lundbergs alster väl är publicerade, tillhör de fakta och de händelser han berättar om offentligheten, då går ansvaret för berättelsernas innehåll över till den som skriver, rapporterar, kommenterar. De måste förhålla sig till den offentlighet de är en del av, menar Kristian Lundberg.

Snårigt ? Nej egentligen inte. Författaren kan ju inte ansvara för hur en journalist väljer att vinkla, associera eller spegla hans text i sin artikel. Lika lite som Fredrik Reinfeldt kan kontrollera vad  Per T. Olsson skriver i en ledare i Sydsvenskan.  Vi har yttrandefrihet i det här landet.

Alltså kan författaren bara ansvara för sitt alster, inte mediernas spridning eller omtolkning av innehållet. Det är enkelt.

Men att förhålla sig till offentligheten blir svårare när man skriver i semi-officiella medier som Facebook, där delar du med dig till vänner i förtroende. Men bland dem och bland deras vänners vänner finns säkert någon som har tillgång till offentligheten och kan publicera vad du tycker, dina privata bilder och dina tummen upp markörer.

Och då måste jag bry mig om , eller hur ? För mig är det egentligen ganska enkelt. Jag är samma person privat på Facebook som i en kommentar på min blogg som på en dagstidningssida. Jag måste stå för vad jag tänker och tycker och hur jag återberättar andras förtroenden.

Jag är offentlig, alltså finns jag – skulle man kunna påstå.

Måste jag bry mig? – Kultur & Nöjen – Sydsvenskan – Nyheter dygnet runt.

Den digitala gerillan – motståndskämpar ?

Ibland är språket och ordvalet en förrädisk konst, ett ord kan ha en association i en socialt sammanhang men en helt annan i ett politiskt samtal. Ta ordet gerilla – för de flesta av oss är det förknippat med motståndskämpar, människor som slåss för en övertygelse.

I en artikel som inleds med en intervju med feministisk fildelare, övergår texten snart i en devot hyllning till alla dessa anonyma fildelare som med sina hårddiskar och sitt Internetkonto som vapen strider för den GODA saken. Rätten att få fildela.

Men för att inte framstå som alltför propagandistisk för fildelarnas sak skriver artikelförfattaren Jonathan Fried – ”I någon sorts extremt bokstavlig bemärkelse är fildelning faktiskt organiserad brottslighet. Men för att tanken ska leda rätt måste man addera »spontant« till början av begreppet. För det är i den spontana organisationen fildelningens osårbarhet sitter.”

Jag har personligen inga intressen av att propagera för Piratbyrån eller andra rättsliga organisationer som jagar ftp-brottslingar, jag läser hur en skribent med språket som vapen effektivt agerar apostel för fildelarna. Komplett med en ordlista där fildelarnas ”lingo” beskrivs som en liten manual till alla läsare som vill bli medlemmar i gerillan.

Fokus » Den digitala gerillan.

Musikjournalistik i nya spår – Antony and the Johnsons takeover | Music | guardian.co.uk

Musikkritiken och tidningarnans roll förnyas och förändras. Det är crossover som gäller, en recension möter en webbintervju, lanseringar och omdömen går hand i hand.

Det är stimulerande och nyskapande, inte minst när man som jag sitter och läser igenom trettio år gamla tidningar från rocktidningen Schlagers arkiv. Då skulle det vara tydligt vem som var vem – kritiker och reportrar på ena sidan, artister och producenter på andra.

Men Schlagers redaktion gjorde en del medvetna brott mot denna indelning, vi gav bland annat ut julskivor med specialinspelade låtar – ”Nu släckas tusen mänskoliv” av/med Ebba Grön var en av dem. Och hade vi funnits idag och haft en webb och direkta interaktiva medier att arbeta med hade vi kanske utvecklat fler ideer som brutit upp gränserna.

Som engelska dagstidningen Guardian gör idag, de provar hela tiden nya former av webbpublikation. Nu lanserar man en vecka där en kreativ gästredaktör kommer med bidrag, gör specialframträdanden och intervjuer. Först ut är sångaren Antony Hegarty –  Antony and the Johnsons takeover | Music | guardian.co.uk.

Den karismatiske kastratsångaren Antony skall bli intressant att följa, han rör sig i en kulturell zon där uttrycken skiftar radikalt, från avantgarderock till opera, från Björk till native indian culture. Men på SvTs Kulturnyheter föredrar man att kalla Antony Hegarthys inhopp för marknadsföring, det är självklart en del av det. Men samtidigt så mycket mer! http://bit.ly/a1vYvb

ps. Rocktidningen Schlager fyllde trettio år 2010-10-1o, under vintern/våren kommer en antologi med ett urval texter från de första tre årens upplagor. ds

En initierad bild av John Lennon

Idag blir många av oss påminda om John Lennon, om hans död för 30 år sedan, om den 70 årsdag han skulle firat idag. Nätet fylls av artiklar med mer eller mindre initierade minnesbilder och analyser.

Ett spår som många tar upp är – hur skulle Lennon sett ut idag om han fått leva, hur skulle hans musikaliska karriär utvecklats? Om ni skall läsa något med insikt och kunskap – undvik för alltivärlden sydsvenskan bottennapp skrivet av den annars kompetente skribenten Håkan Engström. Vill inte ens länka till artikeln som är en orgie i dålig smak där Lennon framställs som en försupen, världsfrånvänd, kulmagad och introvert åldring färdig för vårdhemmet.

Läs hellre denna artikel i engelska Guardian/Observer som både levererar fakta kring alla ekonomiska turer kring Beatles-arvet, kring Yoko Ono och hennes sätt att vårda legendens minne. Läs detta och sedan kan ägna oss åt att lyssna på det arv som Lennon lämnat efter sig – hans musik.

The legacy of John Lennon | Music | The Observer.