Månadsarkiv: september 2009

Svensk filmpoesi mot en OSCAR ?!

Var och såg två nya svenska filmer – Flickan och Man tänker sitt – i veckan som gick. Båda arbetar väldigt medvetet med bilder, skapar visuella och känslomässiga scenerier för att berätta om det ”svenska”. Det är långsamma, eftertänksamma filmer som låter naturen och skiftningarna i det svenska ljuset vara lika viktiga för berättelsen som skådespelarna och de sociala situationer och känslor de gestaltar.

Samtidigt utser en jury det svenska bidrag till Oscars nominering – De ofrivilliga – den mest egensinnigt berättade filmen som hade premiär under 2008. Så här beskrev Martin Andersson i Sydsvenskan den i sin recension i nov 2008:
”I en lång tagning ser vi fötter och ben röra sig över salongsgolvet, som om betraktaren ligger gömd under soffbordet. Med denna öppning vill naturligtvis regissören Ruben Östlund först och främst förmedla en känsla av distans, försätta oss i tjuvtittarens perspektiv. I resten av filmen är kameran lika orörlig, oftast på avstånd och ur distanserad vinkel, som om det inte stod någon bakom den. ”

Det är knappast en tillfällighet att denna nya generation svenska filmare söker andra uttryck än den socialrealistiska modell som dominerat svensk konstnärlig film under flera decennier – jag syftar inte på alla thriller, deckare och feel-good genrefilmer som skapats – utan filmer som har Lukas Moodysons Fucking Åmål som inspiration. I de filmerna driver dialogen berättelsen, de är relativt traditionella och dramaturgiska enkla att ta till sig.

Socialrealismen är utbytt mot den poetiska realism som Roy Andersson förfinat och utvecklat med filmer som Sånger från andra våningen. Filmer där det visuella gestaltar berättelsens tema. I de två nya filmerna Flickan och Man tänker sitt är de två huvudpersonerna tonåringar – mitt emellan barn och vuxna. Det befinner sig i ett mellanrum som filmarna utnyttjar till att se med helt andra ögon på tillvaron och de sociala och mänskliga koder vi betraktar som vuxenvärlden – Flickan lämnas ensam i ett sommarhus, i Man tänker sitt driver den 11-årige Sebastian vilset omkring i en ursvensk villaförort från 60-70-talet.

Precis som i De ofrivilliga är situationerna och händelserna som filmerna skildrar en slags tablåer, utsnitt ur verkligheten. De är berättelser om människor på marginalen, i utkanten och genom att följa deras upplevelser kan vi som betraktare se vår egen vardag och verklighet med nya linser.

I Man tänker sitt vandrar Sebastian i sina finkläder med svart fluga ut från ett släktkalas/kräftskiva där det rent fysiskt kryper i hans kropp av rastlöshet, ut i skogen och ned i en bäck där han planlöst utforskar gyttjan och djuren i dyn. Det är en fullständigt irrationell handling sett med vuxenvärldens ögon, men i hans värld framstår denna vandring i skogen som mer äkta och verklig än de vita dukarna och kallpratet kring festbordet.

Jag känner rent fysiskt igen mig i denna scen, att vara intvingad i ett sammanhang man inte förstår, eller lärt sig koderna för, väcker ett fysiskt obehag som jag själv upplevt. Många andra scener i dessa filmer berättar på liknande sätt med både absurda inslag och egensinnigt gestaltade episoder.

Denna bildpoetiska stil bara en relativt liten och marginell genre i svensk film. De drunknar i den breda biografkulturen och hamnar på bibliotekens DVD-hyllor. ( Här görs en viktig filmkulturell insats i det tysta ! ) Men dessa filmer och nomineringen av De ofrivilliga är viktiga för svensk films konstnärliga utveckling, det skapar ett utrymme där en filmkultur kan existera parallellt med mainstream floden av deckare och relationsdramer. Utan denna ådra skulle svensk film vara mycket fattigare !

Annonser

Visa upp argumenten bakom UMEÅ som kulturhuvudstad

Så var det avgjort. Umeå får förtroendet att bli svensk kulturhuvudstad 2014. Lund fick det inte. Dagen efter är medierna fyllda med åsikter och kommentarer. De flesta verkar vara överens om att Umeå bjöd upp det mest inbjudande och lockande innehållet i sin ansökan. Men få vet de verkliga argumentet bakom, juryn har ett ansvar att öppet redovisa sina resonemang!

Att som Umeå ha ”Nyfikenhet och passion – Medskapandets konst” som tema och ”De åtta samiska årstiderna” som undertema är både exotiskt och korrekt i den europeiska konsensus som heter mångkultur. Flera andra projekt och ideer i deras ansökan har samma idebas, konkreta och folkliga arrangemang.
Lund profilerade sig mycket mer med sitt koncept ”Den femte friheten” än med enskilda evenemang, det teoretiska och akademiska inslaget är mycket tydligare. Men samtidigt som en av jurymedlemmarna påpekade – Lunds ansökan innehöll en framtidssyn som många kulturpolitiker inom EU sympatiserar med.

Ändå tror jag det är oerhört förenklat att bara se till de kulturella innehållet i förslagen, det handlar om så mycket annat – svensk regionalpolitik, EU minoritetspolicy mm. Men här sitter vi alla kulturarbetare och politiker i skuggan, ovetande om hur resonemangen verkligen gått i juryn. Jag och många andra vill verkligen ha en uppriktig redovisning av resonemang för och emot. Först då kan vi få den verkliga transperensen som leder vidare mot en helhet i kulturtänkandet!
För tillfället finns det en kortfattad text på Kulturrådets hemsida som delvis fördjupar argumenten.

En av de vanligaste kommentarerna har varit att Lund skrivit ett svårbegriplig tema med ”Den femte friheten” och att den konkreta innebörden av denna stiliga praoll är dold och osynlig. Jag surfar in på Lund2014s hemsida och läser detta :

”EU bygger på att pengar, varor, tjänster och människor ska kunna röra sig fritt; detta kallas de fyra friheterna. Det är fyra rationella friheter som ska bygga ett integrerat, modernt samhälle i Europa.
En pusselbit saknas: Den femte friheten.
Den pusselbit som får människor att mötas. På riktigt och på djupet. En pusselbit byggd på emotionella grunder. Inte rationella.
Verktyget är kulturen. Kultur i ett vidare begrepp. Via befintliga scener, arenor och uttryck, men också via ”egna” scener, arenor och nya uttryck. Båda ska våga utmana varandra för att finna nya vägar, sätta kulturen i nya perspektiv. Målet är ett; att få människor att mötas. På riktigt och på djupet.”

Som programförklaring är den glasklar för mig, det som saknas är konkretiseringen. En tydlig koppling mellan evenemang och profil, mellan koncept och konkreta satsningar. Den finns säkert i ansökan, men den kanske inte varit tillräckligt synlig för alla som inte läst hela den publicerade ”bibel” som publicerats.

Kulturella metropolen Malmö/Lund

Alldeles oavsett hur det går i slaget om kulturhuvudstadsåret 2014 mellan Lund och Umeå är Malmö/Lund regionen en kulturell metropol, en gemensam upplevelsescen. Som ett litet bevis på detta förmedlar jag här mitt kulturella konsumtionsschema för helgen 4-6 september :

Fredag kväll – premiär på Varieteatern Barbés föreställning MacBeth på Inkonst. En barbarisk och blodig iscensättning som vågar mycket och levererar en hel del upplevelser i gränslandet mellan fysisk teater, konstvideo och insikter kring våldsamma maktbegär och manliga rollspel! Läs recension i Sydsvenskan.

Lördag brunch på restaurang SMAK, Malmö Konsthall med kollegor och kursvänner från kreativ producent utbildningen på K3 Malmö högskola som startade i september 1999. 10-årsjubileum! Snabbtitt på aktuella Sonic Youth utställningen och katalogen och goda vibbar för framtida träffar!

Lördag dag – performance arrangerad av Lilith Performance Studio med kinesiska konstnärerna Cai Yuan och Jian Jun Xi. En social aktion med malmöbor som rullade bildäck mellan Möllan och Gustav Adolfs torg. En mix av konst och minikarneval en helt vanlig lördag em i Malmö.

Lördag em/kväll – konsert evenemanget SCORE på Malmö symfoniorkester med musik av chilenske filmkompositören Jorge Arriagada. Hans tonsättning av Orson Welles svartvita visuella eposfilm Four Men On A Raft från 1942 skildrar fyra fiskare som färdas på en flotte längs Brasiliens kust. Strålande visuellt och episkt musikaliskt i fenomenal svartvitt foto.

Lördag kväll – säsongsinvigning av INKONST med en minifestival av kommande händelser. Allt från livenummer av Minna Weurlander (Classic Lounge) – http://www.minnaweurlander.com till Skambyrån – http://www.skambyran.se, DocLounge – http://www.doclounge.se, DJ Christopher Nelson och Vidderna live – http://www.myspace.com/vidderna till en hel del mingel med Malmös lokala alternativa kulturscen.

Söndag em – vernissage på Skissernas museum i Lund på Everything Trembles av amerikanska konstnären Jane Philbrick. En konceptuellt rik utställning som bjuder på allt från ljudverk baserat på en skulptur och svävande magnetiska sfärer till utdrag ur en kommande bok/katalog som bland mycket annat ger en fysikalisk förklaring till mysteriet med fenomenet åska.

Söndag kväll – välförtjänt örtkryddad lammstek och hallonspäckad chokladtårta hemma med grannarna och en god sydafrikansk Shiraz. Till tonerna av John Coltrane och Miles Davis, tack Spotify!

Som sagt – kulturmetropolen Malmö/Lund lär fortsätta leverera även om Lund2014 inte blir kulturhuvudstad. Svaret på den sista frågan lär komma imorgon den 8 september.

FILMSTUDIO i graven

Läser i Sydsvenskan att anrika Lunds Filmstudio lägger ned verksamheten totalt. Det är ju pinsamt och tragiskt att Lunds universitet inte längre kan hålla sin egen Filmstudio under armarna. Där har alla lundafilmare hängt genom åren !
Visst har biografklimatet och tittarvanor ändrats osv osv, men att inte kunna se moderna och historiska filmklassiker på stor duk under utbildning är en stor förlust.
Som tur är för vårt lokala utbud finns Cinemateket kvar ! (änslånge)