Månadsarkiv: augusti 2009

En överlevare och stilikon

Har under några dagar dykt ned i nätets gigantiska arkiv och sökt fakta och reflektioner om Grace Jones. Nattklubbssångerska, modell, fd stilikon. Hon gjorde förra vintern comeback med albumet ”Hurricane”, en återkomst med liknande pregnanta reggaerytmer och djupa altröst som när ”Pull up to the bumper” svepte över de tidiga 80-talens discogolv.

Grace Jones videosnap _ ”Libertango”

YouTube hittar jag videon till sången ”I´ve seen that face before (Libertango)”, skapad tillsammans med fotografen/designern Jean-Paul Goude (hennes dåvarande man). En superelegant sammanvävning av visuella element och gungande rytmer, med referenser till dadaisternas geometriska färg- och formlekar.
Grace ansikte med sina kubistiska drag och hårt markerade skuggor är skapat i liknande former; en stilbildande rockvideo, minimalistiskt fotograferad med det svartvita skuggspelet och det franska dragspelet som skapar eleganta diagonala linjer i studion. En professionell modell och stjärna på den internationella jetset-scenen.
Textraderna ”Strange, Ive seen that face before / Seen him hanging round my door / Like a hawk stealing for the pray / Like the night waiting for the day” som inleder sången målar i några enkla strofer upp ett stadslandskap, laddat med mytologiska nattvarelser och tunga drifter.

Det är ett omtumlande återseende – en omvänd deja-vu upplevelse – jag hamnar i rockvideons barndom, i en tid när jag var programledare på SvT och gjorde Chrome 22. Minns inte om videon visades i programmet, om inte var det en grov blunder, för i ett visuellt yrvaket medium som rockvideon var på den tiden, står Libertango ut med stilsäkert foto och driven rytmisk klippning.

Grace Jones videosnap Corporate Cannibal

Jag sitter vid min laptop och spelar om videon, växlar sedan över till moderna Grace Jones som i den digitalt surrealistiskt skruvade videon till Corporate Cannibal återvänder till djurmetaforerna – ”I’m a man-eating machine… / I can’t get enough prey / pray for me / corporate cannibal… / digital criminal…”. Det är en dystopi i stark kontrast till den livshungriga karaktär hon personifierade för snart trettio år sedan. Samtidigt är det skrivet med en överlevares klarsyn, med en distanserad och kirurgiskt skarp analys.
Det är inte bara jag som är imponerad av denna återkomst, läser Martin Theanders recension i tidningen SONIC där han högaktningsfullt skriver – ”När hon nu i albumstarten fräser »This is my voice, my weapon of choice« innan de stenhårt renskrapade rytmerna tar över låten »This is«, bugar man inför Grace Jones återkomst, genomförd med fokus och zeitgeist värdiga vilken orädd nykomling som helst. ”
Rockpoetiskt och centrallyriskt på en gång – ”My voice, my weapon of choice!” En hyllning till den fria rösten, skrivet och pratsjunget med samma cross-over kvalitet som på 1980-talet. När jag skriver detta hittar jag den tråd som jag letat efter, en rockmusikens nervbana som länkar samman stilar och decennier och karaktärer.

ps. Tack till YouTube-skaparna och alla ni som håller liv i rockhistorien därute på nätet. ds

Annonser

Krigsfotografer i IRAK

Vad driver krigsfotograferna att utsätta sig för risker? Vilka bilder översvämmar oss via medierna?
Alldeles för ofta är det blod, skräck och terror utan sammanhang. Nyhetsflashar av bomboffer och uppbrända kroppar.
Men det finns fotografer som arbetar för att skildra sammanhanget och människorna bakom mediebilderna. I K-special dokumentären Krigsfotografer som man kan se i SvT Play just nu berättar fotografer om sina bilder och erfarenheter av Irak kriget. Det är helt andra tankar och bilder än pixliga trofebilder av bundna fångar i Abu Ghraib fängelset som amerikanska soldater lade upp på nätet.
I Krigsfotografer berättar bland annat Ashley Gilbertson om sina erfarenheter som inbäddad journalist och hur hans bilder i boken Whisky Tango Foxtrot använts av amerikanska medier. Sevärt för alla som är intresserad av fotografiets makt i dagens medievärld.

A U.S. Marine slides down a marble bannister in Saddam’s palace in Tikrit, Iraq on April 14, 2003. Tikrit was the last major city in Iraq to fall, and many people felt it symbolized the end of the fighting in Iraq. © 2009 Ashley Gilbertson – All Rights Reserved

I BOB HUNDS koppel

Stortorget 2009 Malmöfestivalen. Bob Hund. Ett fullpackat torg med tusentals mixade malmöiter och ditresta utomsocknes ( som det heter på skånska).
På scen en lätt dragklädd maskerad sångare som levererar rad efter rad av smarta lätt surrealistiska skånksvenska strofer och två fullständigt spaceade gitarrister med svaj-armen på helspänn. Kan det vara ngt för alla ? Torget jublade iallafall. Kanske av masskänsla, kanske av festivalyra.

Jag skall inte recensera Bob Hund, det har jag inte lyssnat tillräckligt för att göra, men det känns befriande skönt att detta anarkistiska band idag år 2009 lyckas samla en så stor publik som verkligen lyssnar.
Jag sätter igång Spotifylänken och lyssnar vidare. Gör samma sak !

Mediaarbete sökes

Idag har jag publicerat en platsannons på min hemsida. Tipsa mig gärna !

KOMPETENS:
BILD / TEXT berättare med stor kulturell allmänkunskap
SPETS inom rörliga bilder i den digitala sfären

SÖKER:
ARBETE som redaktör, manusutvecklare, föreläsare
PROJEKT som behöver styras och utvecklas
SAMARBETE med produktionsbolag, konsultföretag

MERITER:
ERFAREN projektledare, redaktör och skribent

INFO:
www.soneson.net
http://thoresoneson.blogspot.com/

Kultur är välfärd!

De flesta av oss tvekar inte att hålla med om vikten av kultur, att våra kommuner och staten skall se kultur som en del av det goda samhälle vi vill leva i. Men nu försöker den nyliberala tankesmedjan Timbro strypa definition av välfärd så att det enbart är skola och omsorg som skall räknas dit.
I ett inlägg på Dagens Arena går chefredaktören Nisha Besara till angrepp mot dessa konservativa tänkare som får stort utrymme i både DNs spalter och i SvTs morgonsoffa. Besara skriver : ”Antingen förstår Timbrohögern eller så vill de helt enkelt inte se detta: det offentliga har ett stort ansvar för kultur och fritid. Det hänger ihop med hälsa, medellivslängd, välstånd och välmående.”

Många av oss ser det som en grundläggande, demokratisk rättighet att ha fria bibliotek, kulturskola och annan aktiv fritid som inte bara är tillgänglig för dom som kan betala. I de flesta kommuner får man redan idag betala för tex musiktimmar i kulturskolan, men hade bidragen dragits in skulle det direkt drabba de som redan idag tvingas leva på minimal budget, arbetslösa, låginkomsttagare och ensamstående föräldrar.
Att attackera kulturstödet är en cynism som bara kan komma från en politisk elit utan kontakt med den verklighet de flesta av oss lever i.

Ett UFO har landat i Kivik Art Center

Mitt bland de böljande kullarna och naturen vid Kivik Art Center har ett ufo-liknande objekt landat. Det är det enda kvarvarande exemplaret av finske arkitekten Matti Suuronen ”folkstuga” Venturo, ett glasfiberhus som byggdes för att bli den moderna tidens sommarhus. Med sina öppna glasytor och flexibla väggar, inne och ute på samma gång, känns huset befriande fritt från alla pittoreska österlenska stockrosor och idyll. Ett perfekt cafe som lyser med orange lack i det gröna pastorala.

Att Kivik Art Center är konstnärligt utmanande med betongobjekt i eklundarna nära Stenshuvud glömmer man lätt bort när medierna rapporterar om hur advokater i Ulf Lundells namn hävdar att konstverk kräver bygglov och attackerar Anthony Gormleys betongskulptur från 2008 för att den förstör utsikten från hans gård och öppnar för insyn i hans privata domäner.
Gormley som tillsammans med arkitekten David Chipperfield skapat verket har tänkt i helt andra banor än att skapa ett utkikstorn för eventuella paparazzis. Deras skulptur är en upplevelse som tar utgångspunkt i människan och hennes förhållande till naturen och till kroppen. Det 600 ton tunga och 14 meter höga bygget är en både intim och storslagen skapelse, man klättrar i mörker uppför en trappa från en Grotta, hamnar på en öppen panorama Scen innan man tar sig högst upp i Tornet och som i ett trollslag befinner man sig över trädkronorna och blicken svävar över hav, kullar och himmel.

KIVIK ART 08: DAVID CHIPPERFIELD & ANTONY GORMLEY, Kivik Art Centre, Kivik, Sweden
Foto Gerry Johansson

Det är en kittlande och eftertänksam konstupplevelse, både fysisk och intellektuell, den reflekterar över människans plats i naturen och vilka former av närvaro vi kan befinna oss i. Anthony Gormley som för oss främst är känd för sina bronsskulpturer av människokroppen i skala 1:1 ( en står i Wanås skulpturpark, en annan på ett torg i Höganäs ) visar med detta betongobjekt att konst kan förflytta tanken, skapa nya rymder och perspektiv.
Det skulle vara tragiskt för konstlivet om en kulturkändis advokat i sin nit lyckas vrida till lagen så att verket tvingas demonteras!

Årets utställare Julian Opie som blästrat konturer av dansande kroppar på svart granit och ställt dem på en sluttning känns däremot väldigt malplacerade. De har inget förhållande till sin plats, fyller ingen annan funktion än som dekorativt inslag i en promenad. Harmlös konst.