Månadsarkiv: augusti 2008

PODD

Om P1s förträffliga PODDradio
Tillbaka från resa i Kina har jag ägnat en del tid åt att uppdatera mig på missade mediainslag och händelser. En utmärkt källa att utforska är radions P1 och deras poddradio sida. Där kan man bland mycket annat lyssna på årets sommarpratare.


Som Marie-Louise Ekman. Hennes blandning av minnen och tankar kring teater, makt, konstnärskap och identitet är mycket tänkvärda. Inte minst i en tid när meningen med den fria kulturen ifrågasätts på många håll – från de nyliberala ”är du inte lönsam så byt yrke” till de romantiska ”är du inte beredd att offra högerhanden, varför ägna dig åt konst”.
Hon avslutar sitt program med att berätta en historia hämtad ur Salvador Dalis dagbok, under sin tid på konstskola lovade han fördubbla allt hans kamrater gav honom. Alla insåg att detta var en chans att bättra på sin ekonomi och Salvador blev fattigare och fattigare för varje dag. Tills någon konstaterade att ”Ingen kan vara så dum att dom skänker bort pengar, det måste finnas en dold agenda, han måste skapat en annan form av vinst i sitt huvud.”
Detta är en en tänkvärd omskrivning av den relation konsten kan ha till livet och våra erfarenheter. Som tillträdande chef för nationalscenen Dramaten kan man läsa Ekmans undertext som att denna underfinansierade institution minsann aldrig skulle sluta producera teater för att man blir fattigare för varje år (i reella pengar ). Eller …
Hursomhelst. Jag berikar ofta min tid vid datorn och på gymmet eller på väg till uppdrag med att lyssna på poddradio, i mina lurar när jag vill och har tid. Tack för det – du icke-kommersiella, tillgängliga och public service tänkande P1!

ps. En annan anledning att lyssna på Marie-Louise Ekmans sommarprogram är för den alldeles sanna historien om hur svensk kvällspress flåsande ringer och väcker henne och vill ha kommentar om ryktena stämmer att hennes man Gösta Ekman har avlidit. En av dessa reportrar lär ha hävdat att OM det är sant måste VI = kvällstidningen få veta det först av alla. Personligen tackar jag mitt eget etiska sinne att jag i mitt yrkesliv undvikit att vara anställd på någon av dessa publikationer. ds

Annonser

OS katastrof …

… för yttrandefriheten
Den oberoende organisationen Reporters Without Borders skriver på din hemsida att minst 22 utländska journalister har blivit trakasserade, hindrade att sköta sitt arbete och i flera fall arresterade.
Det handlar inte om stora, etablerade nyhetsmedia, utan i de flesta fall om oberoende bloggare och mediaaktivister. De gör ett viktigt undersökande arbete och de fakta de plockar fram behöver berättas i det sprakande flödet av hyllningar som Kina försöker kontrollera.
Mer detaljer kring detta går att läsa på RWBs hemsida – Olympic disaster for free expression in China.


Cyberdemonstration på Reporters Without Borders hemsida.

På deras sida kan alla demonstrera mot Kinas brott mot yttrandefrihet under OS – en virtuellt demonstration utanför Birds Nest. Där kan man välja plakat och delta eller läsa parollerna. Som ”Yes to sport, no to repression”.

Skaparen av Birds Nest


En konstnär och fritänkare bakom Birds Nest
Fågelboet – OS-staden Beijings arena som landets regim så stolt visar upp – är skapad av ett schweiziskt arkitektteam tillsammans med konceptkonstnären och regimkritikern Ai Weiwei. Som delaktig i denna symbol intervjuas han på många håll i världspressen med frågor kring hur kinesiska kommunistpartier utnyttjar OS-spelen som propaganda.
– Förr eller senare måste vi ändra beteende mot en demokratisk utveckling, säger han i en intervju i DN. Kina styrs med metoder från den gamla världen, det går inte ihop med att bygga ett samhälle i harmoni.

Ai Weiwei är född i opposition, hans far poeten Ai Qing satt i arbetsläger under kulturrevolutionen. Själv utbildade han sig på konstskolor i New York och när han återvände till Beijing i mitten av 1990-talet var han delaktig i att lyfta in ny kinesisk konst i det internationella samtalet.

Positionen som regimkritiker verkar inte vara något han aktivt strävat efter, däremot svarar han alltid sanningsenligt på alla journalisters frågor med sin uppriktiga misstro mot enpartisystemet och den kinesiska hierarkiska sociala modellen.
Ai Weiwei är en fritänkare och estet som inte låter sig kategoriseras i enkla fack. Till utställningen Documenta 12 i Kassel 2007, skapade han verket Fairytale där han bjöd in 1001 alldeles vanliga kinesiska medborgare från alla delar av detta miljardland. De fick resa och uppehälle betalt, frihet att upptäcka konstutställningen och se en del av omvärlden. En symbolisk men samtidigt konkret konstaktion som öppnade en yta för kommunikation över gränserna.

När jag lyssnar på en presentation av hans fotobok ”Becoming: Images of Beijing’s Terminal 3” på galleriet UCCA i Beijings konstdistrikt 798, är Ai Weiwei humoristiskt kortfattad kring sitt arbete. Han påstår sig fotografera för att ”döda tristessen” och ser arkitektur som ett pragmatisk skapande – ”det handlar om att skapa nytta, inte estetiska visioner”. Men han är uppenbart nöjd med hur Fågelboet aka Birds Nest har blivit. En byggnad som det kinesiska folket kan använda och vara stolta över långt efter OS.
– Kvaliteten på en stad beror så mycket mer på infrastuktur än arkitektur. Arkitektur måste födas ur dagens liv, traditionen finns alltid med…


På tillåtet turistavstånd utanför Birds Nest i Beijing 0808.

Ai Weiweis uttalanden och tankar måste ses i en annan kontext än vår västerländska. Han lever mitt i en omtumlande process där traditionell filosofi och ekonomisk välstånd, framgång och tradition är lika starka komponenter. Men där många enbart bugar och stolt uppfyller regimens dekret om vinstmaximeringar, där pekar Ai Weiwei på det som saknas – mänskliga rättigheter och humanistiska värderingar.

Många källor på nätet intervjuar och citerar Ai Weiwei, starta på Wikipedia och utforska detta konstnärsskap vidare.
Läs nättidskriften Index on Censorship nummer om Kina – Countdown to Beijing – där kinesiska intellektuella och regimkritiker, bla Ai Weiwei, intervjuas om sin syn på yttrandefrihet.

OS "miraklet" i Beijing

Just hemkommen från OS staden Beijing, är jag uppfylld av det moderna, storslagna och effektiva som Kina av idag visar upp. Jag har tillbringat en vecka i denna ”framgångssaga” som Beijing visar upp – ett myller av shoppingmalls, nya tunnelbanor, upprensad ”slum”. Framgång och välstånd har förändrat staden lite efter samma modell som det svenska socialdemokratiska sextiotalet – ut med det gamla och fattiga, in med det nya och moderna.

Foto : Yao Lu ur serien SIGHTSEEING Beijing

Det är en gigantisk förändringsprocess där OS nationalismen används som bränsle och filosofi. Att OS betyder guld för många, inte bara atleter och framgångsrika entrepenörer får man veta överallt i kinesiska media som China Daily, landets officiella medieröst.

Hemma vid datorn läser jag svenska mediers kommentarer kring de olympiska spelen och vad de betyder för Kina, staten och det kinesiska folket. I DN bloggar Per Ahlin om hur China Daily refererar världspressens hyllningar. Allt de hittar går i samma anda som OS parollens ”One world One dream” – och världen är beroende av att Kina lyckas, att det ekonomiska undret fortsätter uppåt.
Men priset är högt för många enskilda, En annan bild av Kinas verklighet ger sydsvenskans korrespondent Ola Wong som i artikeln ”Smutsig el driver Kinas gröna OS” berättar en annan mindre smickrande sida av OS miraklet.

Det tar inte många minuter på nätet för att hitta ytterligare intervjuer och vittnesmål kring priset för de guld som Kina nu håvar in, på BBCs websajt läser jag artikeln ”Have the Games changed China?” och möter bla konstnären och arkitekten Ai Weiwei som var delaktig i ideerna kring stadionbygget Birds Nest. Han konstaterar – ”No totalitarian system can bring happiness to people, not here, not anywhere.”
Inte många kritiker säger detta tydligt idag, Ai Weiwei är en respekterad, internationellt ansedd konstnär som vågar vara tydlig om att miraklet har ett pris. Ett högt pris för somliga, ett framgångspris för andra.