Månadsarkiv: mars 2008

Om nyhetsjunkies och nätverksnarkomaner

Alltfler genomarbetade kritiska analyser kring den utslätade kunskapsnivån når oss medie- och internetbrukare. Vi lever med korta fragmentariska texter på nyhetssajter, ändlös returinformation och noll faktakoll. Vi förvandlas till nyhetsjunkies och sociala nätverksnarkomaner som inte kan leva utan Facebook, Messenger och andra nätverkssajter.

Detta flöde underhålls av IT-industrin som ständigt förenklar det för oss användare och uppmuntrar do-it-yourself nöjen som YouTube. Men det som kallas webb 2.0 revolutionen leder i själva verket till en kult av amatörismen menar IT-experten Andrew Keen, som arbetar i Silicon Valley, i sin nya bok ”The Cult of the Amateur”.
Jag har inte läst den själv men på sydsvenskans ledarsida refererar skribenten Bengt Lindroth Keens stridsskrift på detta sätt: ”Webb 2.0 gynnar det snabba och fort förkastade. Inte det tålmodigt och långsamt utprövade. Amateurism is the King. Webb 2.0-amatörismen får äta de fattiga frukterna av sin egen allt magrare sådd. Det leder med tiden till kulturell skörbjugg. Inte till förnyelse. ”

Det är både en tänkvärd analys och en konservativ svartmålning, värt att reflektera över. Börja med att googla Andrew Keen på nätet och leta upp hans wikipedia sida. Där finns mycket stoff men också mycket akademiskt inriktade texter kring hans analyser av nätet. En läsvärd sida är bloggen som BBCs nyhetsmagasin Newsnight publicerar. Där kan man läsa exempel på Keens sarkastiska slutsatser om hur bloggkulturen förenklar och trivialiserar den offentliga debatten. Som denna beskrivning av det enligt honom ”normala” innehållet på YouTube : “showing poor fools dancing, singing, eating, washing, shopping, driving, cleaning, sleeping, or just staring at their computers.” Det är stimulerande elakt !

Annonser

Kappsäcken ett levande tv-format

Att göra musikprogram levande i tv-rutan är en konst. Maratonkonserter, live eller redigerade i efterhand är oftast som sötningsmedel – konstgjorda tillsatser med kemikaliska färgämnen. Levande musik är som mest levande på konserter. Punkt.

I tv-formatet konsumerar jag mycket hellre genomarbetade reportage, intervjuer och musikaliska resor. I en sådan form kan man delta, vara besökare och få upplevelser av det som är musikens väsen – en del av livet, ett känslouttryck, en åsiktskanal, en ventil. Den här säsongen har SVT lagt ut uppdraget till produktionsbolaget GOOD i Malmö med Papas kappsäck och visat att den sortens program kan vara både underhållande och extremt kulturellt lärorika. I ett sex resor långt äventyr har Daniel ”Papa Dee” Wahlgren gjort musikaliska upptäckter och förmedlat soulfulla jam från bla Mali, Kambodja, Jamaica och Barcelona.

På varje plats har vi mött en mix av legender och den nya generationer som lever med och för musiken. Beväpnad med nyfikenhet och mobiltelefon har Daniel spårat upp rötter och nya skott på sen musikaliska kartan. Spåra själv i hans musikaliska kappsäck.genom att se programmen på SVT Play och om det inte räcker gå till papaskappsack på MySpace och ta del av länkar och låtlistor.
Spana in denna totala mix av ska, rap, meztiso gitarrer och rumba på bandoleon som Barcelonagruppen Che Sudaka gör tillsammans med Papa Dee. Det svänger. Jag lovar.

Den här sortens musikaliska mash-up program har en del släktingar i reseprogram så som bla gamle Monty Python medlemmen Michael Palin gjort under en hel del år. Hans personliga möten med länder och kulturer är befriade från krystade resetips, shoppingguider och annat som fyller mer lättviktiga magasinsprogram. Och i det långa loppet är det den här sortens guider man vill ska förmedla upplevelser i rutan. ( Ett alternativ inte minst nu när jordens resurser snabbt utarmas är att resa runt globen med den här sortens berättelser. Du slipper också alla döda frustrerade timmar av väntan och transport mellan mötena. )

Drastisk och absurd fotokonst

En kamphund hoppar upp på en vindruta, med våldsam kraft. Fotot är tagen inifrån kupén, ett av många snapshots fotografen Lars Tunbjörk visar i sin bildserie Vinter på Malmö museer. Hans blixtbilder i färg tar mig med på en resa genom ett Sverige vi oftast inte talar om eller ser. Tunbjörk gör det åt oss, ser från marginalen, lite vid sidan om, med hans bilder ser jag på det fula och det banala med nya ögon.
Men det Sverige hans bilder berättar om är blir inte utstuderat och utlämnat som i en schablon dokusåpa på Femman eller andra nya ”hemma hos snusk” program som Fyran vill förnedra vår tid med. Tunbjörks visar mitt i de drastiska och absurda situationer han fångar en respekt för denna marginaliserade svenska vardag. Det är denna kvalitet som finns i hans fotokonst, se mer på Moderna museets hemsida. Eller läs Per Lindströms recension om denne ”skarpögde Sverigeskildrare” på sydsvenskans kultursida.

Starkt tidsdokument på SVT

Tom Alandh är dokumentärfilmaren som visar att SVTs roll som public service företag behövs, inte sedan jag såg Stefan Jarls ”Det sociala arvet” har jag sett en berättelse som kommer så nära personliga öden och tragedier utan att vara sentimental. Tom Alandhs film ”Vi som överlevde Rågsved” är ett dokument om överlevare i en missbrukande Stockholmsförort. En film som visar respekt, som lyssnar och låter oss möta människor på deras egna villkor.
Tom Alandh möter dem och berättar om dem med hjälp av klipp ur två tidigare dokumentärer från 1972 och 1980, tidsdokument som visar vad som hänt en del av dem. Några få har överlevt men fler har dukat under, Michaela Sjögren som tagit inititaivet till filmen – och fått Tom Aland att tillbringa timmar och dagar i förorten tillsammans med sin fotograf – har själv mist tre bröder i Rågsved. Nu har hon bildat Musketörerna i Rågsved tillsammans med några andra överlevare.
De finns där, vandrar på gatorna, pratar med unga, i skolor och är på alla sätt de kan synliga och närvarande. Det är starkt och det är personligt och att filmen är producerad av SVTs dokumentärredaktion är ett bevis för att public service behövs för att berättelser som dessa skall få plats i medieutbudet. Se den på webben ! ( Och läs Johan Cronemans krönika på DN om Tom Alandh ! )

Om public service och Warholiana

I veckan läste jag ett klokt inlägg av mediekunniga Lars Åbergsydsvenskans kultursida om svensk public service och tillståndet i vår allemans-tv. Han skjuter visserligen in sig på en väl sönderskjuten måltavla – ”dumburken” – men hans analys av hur SVT försöker skapa egna ”goda” kopior av kommersiell kändis-tv är läsbar in i minsta formulering.
”Svensk tv började trevande med journalistiska och kulturella ambitioner, men skyndar nu i sin övre medelålder mot den slutstation där substans byts bort och ersätts av ett slags Alex Schulmantjatter; en megalomanisk tomhet med deltagarna hoppande mellan på ytan konkurrerande kanalers panelprogram och SVT:s programledare i samspråk med varandra framför kamerans glänsande spegel. ” skriver han och det är så sant. Det ekar verkligen ofta tomt ur all denna soffsnackande trevlighet i SVTs kanaler.

Men grundproblemet tror jag ligger delvis ngn annanstans – att public service hela tiden tycks tro att man skall prata till hela folket på en gång och i alla program. Minsta gemensamma nämnarens journalistik och underhållning leder nästa alltid till utslätning. Och självöverskattning.

Vi kvalitetssugna tittare får ibland lite skärvor av det de kompetenta public service bolagen ute i den globala medievärlden producerar – PBS reportaget med och om fotografen Annie Liebovitz var ett sådant. En personlig resa genom den amerikanska sub- och rock´roll kulturen som berättar en hel del om tidsanda och ideal samtidigt som den är ett intimt porträtt av en av världens främsta porträttfotografer.
Hennes bild av en naken John Lennon som slingrar sig kring sin Yoko Ono – tagen fem timmar innan det dödliga skottet 1980 – är ett fantastiskt dokument. Jag slungades rakt tillbaka till den morgon när redaktionen på Schlager snyftande tog emot besked och ögonblicksbilderna från Manhattan förmedlade av Robert Broberg på en knastrig telefonlinje.

Kulturprogram och reportaget som det om Liebovitz görs sällan i Sverige – istället för genuina K-special satsningar verkar man satsa allt mer på krystade Kobra reportage som skall rymmas inom max 5 minuter. De kan inte leva i evighet på programledarens brinnande nyfikenhet och entusiasm. I takt med att programmet kortats i sändningstid har innehållet också blivit allt mer ”veckotidnings-aktigt”…

Att det visuella kan leda bort fokus från innehållet visar radiomediet som i sina bästa stunder förmedlar berättande bilder som är väl så starka som de fängade på video. I modemagasinet STIL skildrades det androgyna och en stor del av programmet ägnades den kvinnliga surrealisten Meret Oppenheim, skapare av den pälsklädda kopp ”…som kom att kallas för ”Frukost i päls”, namnet är en blinkning till både Edouard Manets målning ”Frukost i det gröna” och romanen ”Venus i päls” av Leopold von Sacher-Masoch.” som verket beskrivs på P1s hemsida.
Den svenska konstnären Katrine Helmersson återskapade en performance Oppenheim gjorde i en privat sammankomst – en naken kvinnokropp på ett bord klädd i ätbara delikatesser – när hon beskriver denna process är det både genuskritik och visuell minimalism på mycket uttryckfullt språk. Ladda ned STIL som poddradio ! ( STILs programledare Susanne Ljung startade för övrigt sin journalistiska bana på Schlager – med ett reportage om läderklädda groupies på Hovet. )

Och när vi är på radiomediet så missa inte John Cale när han berättar om hur Velvet Underground föddes på Andy Warhols Factoryscen i kulturprogrammet Snittet i P1. Utställningen kan ni se Moderna Museet i Stockholm till den 4 maj men programmet måste ni lyssna på i webbradio, det går inte att ladda ned.

Andy Warhol självporträtt
På Modernas hemsida kan man också se den reklamfilm som en byrå fick i uppdrag att göra inför utställningen, stilenligt och pedagogiskt korrekt att använda sig av det mediet när Warhol skall ”säljas” men en mer icke-warholsk film får man leta efter… se detta utdrag ur filmaren Jonas Mekas dokumentär ”Scenes From The Life of Andy Warhol” istället. Filmloungen på utställningen är däremot genial, ett genomtänkt virrvarr av skärmar, mjuka soffor, ljudduschar och mörka manhattanvyer över en subkultur som inspirerat och präglat så mycket av vår moderna syn på konsten.