Månadsarkiv: mars 2008

Konsten att inte misslyckas i filmbranschen

Läser i en krönika på Svenska filminstitutets nyhetsajt FILMNYHETERNA att Martin Jern och produktionsbolaget Dansk Skalle gör publiktester inför slutredigeringen av den nya produktionen Bashtu. Filmen är skriven och regisserad av Manuel Concha – vilket han inte nämner men det är en detalj.
Ämnet för text är egentligen detta – varför misslyckas vi ibland att skapa en berättelse som når ut och som publiken vill se. Martin Jern sätter indirekt fingret på en öm punkt – den ”autuer”-sjuka som finns i svensk filmbransch där regissören är gud och ensam konstnär ! En position producenter, kritiker och filmskolor har sin del i att upprätthålla. Egentligen.
Att en filmskapare/producent äntligen vågar ställa sig upp och offentligt söka svar på den svåra frågan kring floppar och ”bombade” filmer på biograferna är utmärkt. Det är stor budget, mycket tid och kreativitet som försvinner i rännstenen om filmarbetet inte når ut.
Men istället för att göra marknadsundersökningar är mina erfarenheter är att vi borde lägga mer tid och resurser på förproduktion, manusanalyser, skriva om, anlita dramaturg, göra readings inför testpubliker. En regissör som tar sig tid för denna process är betydligt säkrare på sin berättelse när han/hon står på inspelningsplatsen! Att arbeta ”the american way” med alternativa scener och testpublik är en modell.
Hedervärt att testa och vara självkritisk, jag hoppas resultatet med ”Bashtu” blir positivt, men jag tror personligen att den stora vinsten man kan göra ligger i förproduktionen, skriv om, tänk om, vänd på storyn testa att berätta den från ett annat perspektiv ! Det är berättelsen som skall styra !

Ta ansvar för filmbevakningen SVT !

Filmkrönikan är mischmasch programmet som försöker göra allt – sätta betyg, servera dvd nyheter, underhålla ?!, slå ett slag för filmiska subkulturer. Konsumentupplysning möter filmklubbsnördar… inget fel egentligen för mig personligen men på vägen har man offrat allt det som ett filmmagasin skulle kunna vara – ett rakt presenterande program med nyhetsintervjuer och reportage. Och det finns en tradition med journalister av Orvar Säfströms kaliber som tidigare tagit upp den traditionella stafettpinnen från nestor Nils-Petter Sundgren. Traditionen han etablerade var att servera åsikter som var både välorienterade i filmkonstens historia och samtidigt behärska den svåra konsten att vara kritisk utan att svamla och tycka personligt. Hålla en kulturell nivå helt enkelt.

Recensionen av den österrikiska filmen Import / Export av Andrea Reuter visar på problemen hon har med vilken nivå man skall lägga sig som programledare, uppenbarligen har filmens berättelse drabbat henne – hon är ”helt knockad” – hon beskriver filmspråket med referenser till Roy Andersson – stillastående kamera, hyperrealism – och det är oklanderligt. Men problematiken ligger i sättet att knyta samman, att kunna filmkonstens utveckling och samtidigt ge en aktuell analys av verkligheten filmen berättar om. Iställer för att tala om efter kommunismen och fattigdom, trafficking och människovärde beskriver Andrea R filmen med ord som ”stenhård verklighet” och ”feel bad”. Ett språk laddad med jargong och nonchalans för filmens sammanhang och berättelse.

Personligen tycker jag detta är skrämmande långt från en nivå där public service borde befinna sig. Uppenbarligen tycker SvTs programansvariga samma sak för programmet tar till hösten en paus för att, som Sergei Muchin, chef för fakta/kultur/nöje på SVT Väst säger i en intervju i Svenska Dagbladet i januari 2008 att ”Vi gör ett uppehåll. Det är ingen hemlighet att många tycker att Filmkrönikan har blivit otidsenlig. Vi måste fundera över vår filmbevakning.”
Otidsenlig ? Förhållande till vad ? Till recensionerna i gratistidningen Metro ? Eller till filmkritikern Jan Aghed ? Eller i förhållande till Kulturnyheternas 90 sek recensioner med Fredrik Sahlin ? Eller soffprogrammens presentationer ?

Här anar jag problemet, det hänger samman med filmkonstens lågstatus som populärkultur; jag menar litteraturen har på SvT programmet Babel där författare och prosa möts med respekt och sammanhang. Men filmen, nej det är en bastard som lever på en krämarmarknad med popcornspublik. Det är som om svensk film inte har kvalitetsfilm, som om den internationellt respekterade och kunniga yrkeskår som skapat – och skapar – filmiska verk utanför Filmtoppens verklighet inte existerar.

Skall inte räkna upp namn, men filmare som Lukas Moodyson, Lisa Ohlin, Ruben Östlund, Jens Jonsson för att inte tala om alla dokumentära filmmakare, gör inte film för att fylla SFs kassor med klirr. De gör film för att de vill och kan berätta något och de har valt att använda ett visuellt, internationellt språk för att säga det. Kvalitetsfilm och filmkonst kräver ett kvalitetsprogram med ambition att prata om film på en kompetent nivå. Det är där public service måste ta sitt ansvar.

Soundtrack för en generation

Läser i husorganet Sydsvenskan om att Pelle Ossler skall spela in ny platta i en musikstudio i Berlin. Inte vilken studio som helst – den heter Hansa och där spelade David Bowie in ”Heroes” tillsammans med Brian Eno – en rock´n´roll sång som satt djupa spår i min generation. Den glamourösa men samtidigt tragiska strofen ”we can be heroes just for one day” som Bowie sjunger med sårad och krackelerad röst är ingen enkel och ensidig hyllning ala ett ironiskt warholskt varumärke. Den har smärta och mycket skit under naglarna.

”Heroes” har använts som soundtrack i en hel del filmer, inte minst i den tyska Christiane F som skildrar den knappast glamourösa vardag en heroinberoende tonårstjej lever i kring Bahnhof Zoo i Berlin. Filmen minns jag som en grynig och rå sjuttiotals realistisk historia där Bowies låt ekar av desperation och smärta. På hög volym i en sommarvarm bil på Autobahn blir känslan annorlunda, men har man en gång hört refrängen fastnar den.

( ”Heroes” är rankad nr 46 på listan The 500 Greatest Songs of All Time som Rolling Stone magazine publicerade 2004. Tack till wikipedia för denna länk ! Man måste bara undersöka vilken som rankas etta !)

Men tillbaka till studion i Berlin och artikeln i Sydsvenskan där vi får berättelsen om hur det gick till när tre mikrofoner riggades upp på olika avständ från Bowies stämma – för att skapa ljud och dynamik. Det är live, nästan som i en kyrka. Stort och tungt! Och jag som lyssnat en hel del på Pelle Osslers atmosfäriska elektriska gitarr ser fram emot det sound han får ut ur strängarna i den omgivningen.

Filmmusik är också temat i programmet SYNK på radions P2 där Mikael Strömberg guidar, spelar och berättar om filmmusik. Den här veckan har han träffat Johan Söderberg – som gjort musik och klippt svenska storsatsningen ”Planeten” och andra filmiska äventyr som snuttarna ”Read my lips” som rullade i SVTs Kobra. Ratta in SYNK och ta del av en berättelse kring hur ljud och bild hittar varandra !

Mänskliga rättigheter och YouTube

Mediekritiker har avfärdat YouTube som en plats för mer eller mindre imbecella hemvideos och kopior av Jackass förnedringar, men en annan sida av detta nätets Do-It-Yourself-media är den stora mängd kampanjer kring human rights och aktivism som sprids här.

Ett exempel på YouTubes genomslagskraft är hur kinesiska myndigheter åter stoppat kanalen nu när kritiska inslag kring Tibet och oroligheterna publiceras. Detta ABC inslag om militär brutalitet i Tibet är ett exempel.

Andra kinesiska aktivister använder YouTube mediet och sprider dokumentära vittnesmål – som den kinesiske människorättsaktivisten och regimkritikern Hu Jia som gjorde en dokumentärfilm om sin tillvaro i husarrest tillsammans med hustrun Zeng Jinyan. SVTs Kulturnyheterna berättade i veckan hur filmen Prisoners in Freedom City lagts ut på YouTube och där kan man följa fortsättningen på denna historia om hur demokratiska fri- och rättigheter hela tiden negligeras av kinesiska myndigheter.

Regimkritikern Hu Jia och Zeng Jinyan med filmen Prisoners in Freedom City är en av alla – en enkel sökning på YouTube och taggen Human rights gav 29 700 träffar – aktivister som använder webb 2.0 funktioner som YouTube för att sprida opinion. Och skapa uppmärksamhet. En organisation som upptäckt webben är FN organet UN Watch som har en stor sektion med vittnesmål och material på YouTube som heter humanrightsUN.

Miljöaktivism med webb 2.0

Internetåldern skapar nya och självklara former för att bygga och sprida nätverk, skapa opinioner och förmedla åsikter. Detat är en kanske den största och mest radikala förändringen med webb 2.0 – före nätet var aktivister och fristående intressegrupper hämvisade till de traditionella medierna för att skapa intresse kring sina frågor och ämnen.

Idag skapas direktkontakt via bloggar, länkar, nätverk och maillistor. Mycket av bloggkulturen verkar idag vara nyliberal – obs inget med fakta underbyggt påstående – den borgerliga opinionsbildningen är oftast mycket aggressiv och högröstad. Men radikala tankesmedjor och publicister – som Dagens Arena och ETC – skapar också sina vävar av opinionsbildande inlägg och kommentarer, ofta snabbare, vassare och mer frispråkig än de klassiska inläggen i etablerad press och flygbladen och torgmötena.

I ETC driver Johan Ehrenberg en genomarbetad miljöpolitik med radikala förtecken. ETCs klimatprogram är det mest radikala faktainsamling jag läst med konkreta ideer som kan göra stora och snabba skillnader. Som gratis kollektivtrafik eller vindkraft för pensionspengarna. ETCs nättidning ger också plats åt artiklar om gräsrotsaktivister som Klimax med lokalgrupper i Stockholm, Malmö och andra stora svenska städer.

Klimax gör gatuaktioner och stoppar trafiken någon timme, de berättar om sina aktioner med klassisk propagandabilder (ett arv från Christer Temptander och 70-talets konst ). De sprider sina planer och nätverk via bloggar och nätet, de är en del av en internationell miljöaktivism som komplettterar den politiska retoriken och faktaargumenten.
Båda har har utvecklat sin roll i samtalet och opinionen genom webb 2.0 och på tisdag är det dags igen i Malmö för en aktion i verkliga livet! IRL !

En god film utan avbrott

Läser i Kulturnyheterna på SVTs sajt att TV4 förlorat målet kring reklamavbrotten i långfilmer. Högsta Domstolen konstaterar ”att reklamavbrotten utgör en kränkning av upphovsrätten”. Det är regissörerna Claes Eriksson och den bortgångne Vilgot Sjöman som drivit stämningen mot TV4 och nu fått slutgiltigt rätt.
Det är en seger för dem, och för oss filmtittare som mer eller mindre övergivit kanalens utbud – inte minst sedan de lagt in en nyhetssändning mitt i filmerna. Alla försök att hålla intresset för filmerna levande drunknar i en korseld av budskap.

danska TV2 som också är en reklamfinansierad kanal har man aldrig avbrutit filmer för att kunna sälja ut mer tid – istället inleder man visningarna med skylten ”En god film utan avbrott!” Men så resonerar inte TV4, istället tvingar man regissörer och upphovsmän att skriva under ett avtal att kanalen har rätt att avbryta för reklam.

Men TV4 har inte tecknat avtal med oss tittare som känner sig kränkta i sin upplevelse! För oss återstår bara att se film på en kanal som respekterar filmkonsten, men snart är det bara betalkanaler och public service som erbjuder det. För EU har nyligen antagit ett direktiv, skriver Dagens Nyheter, på att branschen kan tillåta att filmer, barn- och nyhetsprogram får avbrytas av reklam, dock högst en gång varje halvtimme.

Från skönhet till fulhet

Umberto Eco har varit i Sverige på promotionturne för sin kommande bok – ”Om fulhet”. Denne italienske intellektuelle bildningsgigant har vänt sig från skönheten mot motsatsen och i en intervju i Dagens Nyheter förklarar han varför :
– Konstnärliga representationer av skönhet är alltid en smula melankoliska. De klassiska iakttagelserna om hur rosen kommer att vissna och så vidare. Vill man vara ironisk kan man säga att skönheten dör men fulheten består.

Vill man höra Eco live är SVT play ett utmärkt alternativ, där uttalar han sig i en intervju med litteraturprogrammet Babels Daniel Sjölin om fördumning, skönhet och tajta jeans. Hans åsikter om world wide web som fördummande är tänkvärda – nätet erbjuder ett överflöd av information, men ingen förmåga att ta hand om allt detta. Värdera, reflektera och höja sin kunskap får man göra på andra håll. På nätet råder ”information overload” menar Eco, det finns ingen som filtrerar och sätter i sammanhang.

Tills Umberto Ecos nya bok kommer på svenska, finns alltid ”Om skönhet” att återvända till. Den är en utmaning i klassisk bildning att ta sig igenom, hittills har jag mest bläddrat slumpmässigt genom de olika nedslagen i konst- och kulturhistoria.
Jag kommer att läsa den bakifrån – starta med ”Skönheten i medierna” där Eco studerar vår tid genom att föreställa sig hur en forskningsresande från rymden svarar på frågan – vilken skönhetsuppfattning dominerade 1900-talet?